Sedan jag läste såväl PJ Linders som Per Ankersjös tankar kring en valallians så har jag haft en molande känsla, lite lik tandvärk. Redan inför föregående val fick vi se Lars Leijonborg (har jag för mig) föra fram en liknande tanke. Jag tyckte då att den idén var urusel, och när jag gör ett delbokslut idag på hur mycket av centerpolitik vi egentligen har fått under innevarande mandatperiod så måste jag säga att det inte känns som så särskilt mycket bättre idag. Visst har alliansregeringen sammantaget gjort mycket gott och även en del rent nödvändiga ting. Det har jag ingalunda för avsikt att racka ner på. Men när det gäller många av de kärnvärden som Centerpartiet sagt sig stå för och som Folkpartiet borde stå för så inser jag rätt fort att det inte blivit så särskilt mycket bevänt med just de frågorna.

Om Centerpartiet i den sittande alliansregeringen har gjort det för att åstadkomma politik som är gångbar för Sverige så är det gott, men det onda i det hela är att just ”våra” frågor har sjabblats bort i det hela. Jag vill se en grönare regering, jag vill se en liberalare regring, jag vill se en integritetsvärnande regering och jag vill dessutom se en regering som uppfyller just detta med att förenkla för företagen att existera. Det var ju själva poängen i att vår partiledare skulle bli näringslivsminister. Hur mycket enklare har det hittills blivit??? Jaså, inte mer?

Detta ska nu ses i perspektivet ”sittande alliansregering” snarare än som kritik av Maud Olofsson. Sett till helheten så har vi ju fått pruta på våra frågor både här och där samt i slutänden stått för frågor som vi kanske inte borde ha stått för. Det är kanske så att man inte ska kompromissa i alla frågor för att på så vis skapa en medelväg i allt. Ett allianssamarbete borde kunna bestå i en väsentligt sundare variation som går ut på att vi får igenom den eller den fråga i utbyte mot att något av de andra allianspartierna får igenom någon av sina hjärtfrågor. Den nu inslagna vägen leder däremot osvikligen i den riktning som Linder och Ankersjö skriver om, d.v.s. mot ett uteslätande av 4 partiers enskilda politik. Frågan är då i hur stor grad en liberal eller en kristdemokrat kommer att känna sig hemma.

Min poäng är att vi alldeles avgjort behöver de fyra allianspartiernas särart inom svensk politik. Jag tror nämligen inte att 1+1+1+1 leder till resultatet 4 i detta fall. Frågan är för komplicerad för att kunna genomföras med ett förväntat resultat som kommer ur ett så enkelt resonemang. Min slutsats är därmed att en sådan valallians inte kommer att gynna alliansen som helhet.

Som slutkläm kan man ju dessutom med lätthet invända att det är ett ytterligt effektivt sätt att ta sig förbi det hinder som 4%-spärren innebär, och då kan man ju istället ställa sig frågan om den nuvarande ordningen kring riksdagen är rätt eller fel. Utifrån ett sådant resonemang så kanske vi får se liknande varianter som går ut på att Piratpartiet allierar sig med de två partier som hittills legat närmast dom, och då har vänsterblocket plötsligt en till procent. Sen kan man ju fråga sig om någon tänker sig att liera sig med Sverigedemokraterna på ett liknande vis. Hela riksdagen blir ju då en parodi. där 4-5 partier klarar spärren, men 7-8 partier har platser. Är det då inte enklare att helt enkelt göra om allt till två partier. Höger eller vänster, vassego’ välj. Undrar dock hur höger sedan ska kunna förklara sig som det nya vänster, men det är en annan fråga.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Länk till intressant.se

1 Comment »