International Federation of the Phonographic Industry, (IFPI), har dragit en del felaktiga slutsatser som jag ska återkomma till alldeles snart. Det är tyvärr den typen av felaktiga slutsatser eller resonemangskedjor vars slutresultat man sedan med stor framgång har lyckats plantera i huvudet på bl.a. riksdag och regering.

Låt oss för det första titta på deras intäkter. En stadigt ökande volym av musikköp via internet är bra, men det räcker inte för att täcka upp försäljningsminskningen gällande cd-skivor. Nej, men det var väl en skräll, eller hur? När jag förr köpte vinylskivor så var jag ganska tillfreds, och jag blev väldigt störd över att musiken på cd-skiva skulle vara såpass mycket dyrare som den då var. Detta alltså trots att duplicering av cd-skivor var billigare än att pressa vinylskivor. Här hänvisades till att man på en cd kunde få in olika typer av bonusmaterial. Det bonusmaterialet var (när det alls förekom) i regel en liveversion av någon av de låtar som redan fanns på skivan. Sorry, men det bonusmaterialet var inte jag intresserad av. Jag accepterade ändå det hela tack vare att ljudkvaliteten var bättre på cd-skivor.

Idag fasas snabbt det gamla cd-formatet bort till förmån för en helt digital form som vare sig kräver tryck av omslag, massproduktion av skivor och fodral eller lagerhållning/transporter. I en musikbranschens drömvärld så är konsumenterna beredda att betala lika mycket (eller mer) för denna produkt, trots att den p.g.a. diverse kopieringsskydd ofta håller sämre ljudkvalitet än den som gällde för cd-skivor. Den som nu köpt musiken i ett digitalt, kopieringsskyddat tillstånd har begränsade möjligheter att flytta lagra denna musik, och om den betalande kunden dessutom skulle välja att bränna musiken till en tom cd-skiva så ska man dessutom betala ännu mer till denna giriga industri.

Omsättningen totalt för musikindustrin ska enligt IFPI har sjunkit med ca 7%, men med tanke på ovanstående utveckling så vet jag faktiskt inte riktigt om det är så illa. Hur mycket pengar har man sparat på de egna nedskärningarna och på minskad produktion av cd-skivor resp. lagerhållning av allt detta. Det talar man såklart inte om.

Min egen reflektion har ett tag varit att kvaliteten på utbudet samt framsläppta nya artister har varit i dalande. Olika rapporter har även bekräftat att min reflektion varit ganska korrekt. Om man då hela tiden försöker sälja samma musik på diverse samlingsskivor, eller samma musik ommixad till mer dansvänliga eller mer ”hårdrockande” variationer så är det kanske inte heller så konstigt att försäljningen dalar. Jag menar, i hur många olika varianter vill man köpa en och samma låt? Med även detta i åtanke så kanske man kan tänka sig att det även finns en naturlig förklaring till minskad omsättning, eller hur?

IFPI tänker dock inte på allt det jag pekar på här, utan man skyller hela sin tappade omsättning på ”pirater” och till intäkt för det påstående tar man sin egen rapport som hävdar att 95% av den totala nedladdningen av musik på internet har varit ”illegal”. Man har ju tidigare alltid räknat med att en olagligt nedladdad låt har motsvarat ett försäljningstapp på just ett examplar, men utifrån deras egen rapport så måste man ställa sig frågan om det hela verkligen stämmer. IFPI uppskattar nämligen att 40 miljarder filer har delats illegalt under året.

Av den totala omsättningen kommer ca 20% från digitalt distribuerad musik. Denna siffra ska alltså enligt IFPI egentligen (underförstått) se helt annorlunda ut. Ta gärna fram en miniräknare och försök få ihop alla dessa siffror. Slår man ihop uppskattningen av antalet illegalt delade filer med den försäljning man har haft så landar man alltså på att man borde ha sålt ca 41,4 miljarder låtar via digitala distributionssätt. Enligt den matematiken så finns det till att börja med ett glapp motvarande 1,5 % av den totala volymen av digitalt distribuerad musik. 1,4 miljarder är nämligen inte 5% av 41,4 miljarder.

De 600 miljoner låtar/filer som uppstår i matematiken har med andra ord varken laddats ner lagligt eller olagligt. Om vi nu ändå väljer att blunda för denna uppenbart felaktiga matematik och istället se på hur mycket man anser sig ha förlorat så blir det ganska underhållande. Skulle all den, av dom själva, uppskattade illegala nedladdningen istället har varit försäljning så måste vi nämligen multiplicera den uppgivna försäljningen med drygt 28 gånger samma försäljning. En procentenhet av den totala omsättningen motsvarar med andra ord ca 70 miljoner sålda låtar. Delar vi sedan den uppskattade siffran över illegalt nedladdade låtar med en procentenhet av de sålda så landar vi i att den digitala nedladdningens omsättning för musikbranchen egentligen borde ha varit 29 gånger högre än vad den är. Är detta med musik alltså egentligen en ekonomisk framgångsbransch av aldrig tidigare anade mått. Naturligtvis inte. Man räknar dock med att man vid detta lag har lyckats skapa en bild av sig själva hos beslutsfattarna som går ut på att man både värnar kulturen och att man dessutom enbart återger absoluta sanningar.

Det är hög tid att regering och riksdag tar en ordentlig funderare över vilka man ska sätta sin tilltro till. Här bör man även ha i åtanke att de två andra branscher som har uppgivit sig vara lika illa drabbade egentligen inte är så illa ute som man velat ge sken av. Spelbranschen har i allt högre grad anammat möjligheten av att tjäna pengar på onlinespel där spelarna måste betala för anslutningen till de egna servrarna. Smart och en god anpassning till det nya landskapet. Vad gäller filmbranschen så hade man faktiskt under 2008 något av ett rekordår intäktsmässigt i Sverige.

De artister som vaskas fram och som kan skriva under den ena eller andra debattartikeln för att påvisa hur drabbade de är kan man ganska lätt ifrågasätta. Att Per Gessle har tjänat, och tjänar pengar på sin musik kan vi kanske låta bli att diskutera. Det är ganska väl känt att det inte är så synd om honom. Andra kulturskapare som anser sig drabbade har varit av sådan kaliber att de måste ifrågasättas. Inget ont om Georg Riedel, men är illegal fildelning av Televinken-signaturen och diverse barnvisor ett enormt problem?

Man kan dessutom bli rejält förbaskad när en filmskapare yttrar sig över att ”piraterna” har snott hans skapelse. I just det fallet reflekterade jag över att han fått stöd för sin ekonomiskt ganska lyckade film med närmare 8 miljoner. Det stödet kom via Filminstitutet, och gissa vem det är som har sett till att han kunde få de pengarna till ”sin” film. Jo, det är vi skattebetalare som har gett honom de pengarna. Ändå är det ”hans” film, som piraterna har snott. Om han ska hävda att det är ”hans” film så skulle det vara ganska smakligt om han istället gav tillbaka en rejäl hög med pengar till de svenska medborgarna.

Allt detta stärker mig bara i min uppfattning om att de s.k. musikskaparna för min del kan hoppa och brinna. Jag vill inte köpa deras skapelser, och det är baske mig åt skogen att de har lyckats förvirra regeringen och riksdagen till att tro att medborgarnas integritet måste offras för att de ska kunna värna sin industri. Det är bullshit, och beslutsfattarna lägger trots det stor energi på att hjälpa till att stjäla både medborgerliga rättigheter och pengar från medborgarna. Det sker dessutom på ett så fiffigt sätt att vi medborgare måste betala för metoden att stjäla också. Fullständigt vansinnigt.

Länk till Realtid.se

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Länk till intressant.se

16 Comments »