Vad gäller exemplet med Gessle så gör du dig dum i din slutsats/tolkning. Problemet med de nuvarande affärsmodellerna är att de cementerar fast intäkter åt stora och redan etablerade artister samtidigt som små artister och musikskapare inte får del av kakan. I övrigt så använder du svepande ordet ”stöld”, trots att det inte handlar om stöld. Om jag köper tomma cd-skivor (vilket jag gör) och bränner backup-kopior av familjens samlade digitala bilder (vilket jag också gör) så skalas en liten slant av f.v.b. till t.ex. Gessle. Är inte det stöld? Eller blir stölden försumbar p.g.a. att han ju inte stjäl så mycket från mig via sina ombud?

De argument som du basunerar ut här visar blott och enbart på att du har valt din sida i debatten och att du inte anser att det finns anledning för upphovsrättsindustrin att vara självkritisk. Du övertygar dock inte en endaste själ med dina argument.

Det finns dessutom många andra statliga stöd för annan svensk industri, och ingen skulle drömma om att bryta sig in i dessa företag och stjäla deras produkter med hänvisning till att medborgarna betalat.

För det andra, visst tusan är det upphovsmännens film, deras skapelse! Jag är trött på hur alla föraktar kreativa människors arbete, samtidigt som de uppenbarligen så gärna vill komma åt produkterna (musik, film).

Och vad spelar det för roll över huvud taget om artister/filmskapare tjänar mycket pengar??? (Som nämnda Per Gessle.) Här tycks läggas fram en infantil åsikt som: tjänar man mycket pengar skall det vara ok att stjäla från personen. Ingvar Kamprad är en av världens rikaste, så då är det väl ok att stjäla från honom?

Hurvida siffror gällande illegal fildelning är mer eller mindre rätta är principellt totalt irrelevant! Det är och förblir stöld ändå. Det är som att säga att om vi inte kan komma fram med säker statistik på misshandel, så skall vi inte bry oss om problemet…

Och hur det hackas på höga priser etc gällande filmer (DVDs)i olika sammanhang…. utan att skribenterna har en susning om hur kostnaderna i branschen ser ut. Sedan går samma personer och köper jeans för 600 kronor som producerats under slavfårhållande av barn i Kina för en spottstyver. Och här klagas det inte… Varför inte? Jo, för man kan inte sno jeans gratis via internet…

Under slutet av 90-talet och början av 00-talet pågick en massiv övergång från vinyl till CD, då miljoner skivköpare uppdaterade sin samling till det nya formatet. Inte konstigt att man fick en rejäl topp i försäljningen då.

Men går man tillbaka bara något drygt decennium, till åren precis innan CD:n slog igenom, så ser man att skivförsäljningen nu faktiskt ligger högre än den gjorde då. Detta trots att det tillkommit ett flertal nya, fantastiska format.

Björn Feltens senaste blogpost..Sex & Drugs & Rock & Roll

När du köper en cd-skiva/dvd-film har den ett andrahandsvärde, du kan oftast sälja den igen. Dessutom får du sälja den, eller ge bort den. Det får du med alla fysiska exemplar av böcker, filmer eller musik.

I den digitala världen får/kan inte sälja dina gamla låtar du tröttnat på, du kan/får inte ge bort dem heller.

Dessutom är duplicerings och distributionskostnaden för en digital fil nästan noll plus att det inte får/kan ha ett andra handsvärde gör ju att det borde kosta otroligt mycket mindre att köpa t ex en digital film via nätet än en fysisk skiva.

Ett exempel: Filmen 1408 kostar på min lokala konsum 59:-, på Headweb kostar en digital iso 99:- och drm’ad hyrhistoria 39:- (som jag måste se inom ett dygn). http://www.headweb.com/sv/movies/1408

Var innihelvete är logiken.

Det som även är fruktansvärt intressant i sammanhanget är att det största problemet för digitala betaltjänster/produkter är att det kostar mer att ta betalt än att distribuera varan.

Det är en mycket konstig värld vi lever i.

Pertys senaste blogpost..Granska Remissinstanserna!

Om bara traditionella media skulle inse detta och börja gräva en smula så skulle sannolikt bluffandet och höftandet som IFPI:s analyser och slutsatser bygger på mosas till oigenkännelighet.

Nu finns det ju naturligtvis ett problem, och det är ägarsambandet mellan traditionella media och företag som är anslutna till IFPI. Tar vi som exempel Bonniers så finns i den koncernen bl.a. Expressen, DN, SF Bio, Svensk Filmindustri, Bonnier Amigo Music. Det är lätt hänt att en reporter som får för sig att nosa på allt detta ”uppmuntras” att snoka efter annat istället. Bonnier Amigo Music (som jag har sett läser min blogg emellanåt) är dessutom medlem i IFPI. Nu vill jag inte påstå att det absolut säkert ligger till på detta sätt, men visst känns det lite logiskt.

Eriks senaste blogpost..Saker musikindustrin INTE har förstått

Jens Os senaste blogpost..Stå upp för demokrati och frihet. Inte det som nu sker, via odemokratiska lagar