Många centerpartister har fått nog, vilket också har synts på olika bloggar. Jag förstår dom, och kan även i viss mån sympatisera med besluten. Det har uttryckts önskemål om att vi kritiker ska stanna kvar i partiet, och även det kan jag förstå. Skulle alla kritiker lämna skutan så skulle partiet plötsligt stå helt och hållet utan ens det minsta hopp om att återvinna något förtroende i integritets- och öppenhetsfrågor. Här måste man ställa sig frågan (som kritiker) vad man vill uppnå. Vill man helt slita sönder och förminska ett parti så är det en sak, men om man hellre vill omvandla ett parti till något positivt så leder det till en annan slutsats.

De senaste dagarna har jag själv utkämpat en rejäl intern strid med mig själv, och nu vill jag förklara hur det blir i fortsättningen för min del.

Under partistämman i Örebro fick jag uppleva något som kanske kan tyckas vara märkligt. Jag fick skaka hand med och fick en hel del ryggdunkningar samt tack för att jag har valt att slåss i dessa frågor. Det är kul och inspirerande på otroligt många sätt. Från många andra håll (fler än kanske folk förstår) så har jag istället fått ta en enorm mängd skit för att jag inte har lämnat partiet, och jag har i vissa fall blivit hårt ifrågasatt trovärdighetsmässigt. Det har varit väldigt tungt, och det blir möjligen inte lättare i fortsättningen.

Jag har nämligen slutgiltigt bestämt mig för att fortsätta i in strävan att styra upp center-bussen ur det dyiga integritetsdiket. Det kan inte förnekas att vi faktiskt fick ett tämligen stort stöd för yrkandet att riva upp FRA-lagen, och endast ev. högre makter vet hur det hade gått om vi hade fått en fullfjädrad debatt i frågan. Som det blev nu så kan man tyvärr inte se det som annat än att ett demokratiskt underskott visade upp sin allra fulaste nuna. I många andra frågor kunde man se ett lämmeltåg av ombud som stegade upp på podiet för att bedyra att man höll med/inte höll med föregående talare. Detta tillförde tyvärr inte debatten någonting alls. Än värre är att stämmans beslut i FRA-frågan faktiskt är en allianskompromiss. Hur man nu på ett partis stämma kan komma fram till att man tycker på så sätt som man tidigare har kompromissat om. Det är inte en åsikt, utan det är möjligen en bekräftelse. Ska då stämman i fortsättningen i efterhand fungera som ett ratificerande organ så blir hela partiet extremt toppstyrt och, faktiskt, utan egen vilja.

Eftersom jag fick såpass många uppmuntrande ord och eftersom vi fick såpass stort stöd för yrkandet och (kanske i synnerhet) eftersom jag ser så otroligt många starkt lysande stjärnor hos CUF så tror jag att det går att förändra partiet i en positiv riktning. Till alla CUF:are vill jag rikta rådet att inte förblindas av en egen politisk karriär. Fortsätt för jisse namn att vara sådär underbart ”spretiga” och viljestarka som ni har visat att ni kan vara. Ideologiskt så har ni en mycket bättre justerad kompass än både vårt parti och alla andra partier.

Jag blir alltså kvar som en svidande tagg därbak på de som ev. tror att man kan få ett liberalt centerparti att helt ge upp alla ambitioner på att värna den personliga integriteten. Jag blir kvar för att verka för att få bort övervakningssamhället, för att försöka reformera upphovsrätten i en vettig riktning, jag blir kvar för att stoppa införandet (via EU:s kringelikrokar) av mjukvarupatent, jag blir kvar för att försöka värna demokratiska, frihetliga och liberala värderingar och framförallt så blir jag kvar för att försöka få partiet att leva upp till de vackra fraser om integritet som just idag ekar tomma och ihåliga. Så är det.

Uppdatering
Lite länkar som jag ursprungligen tänkt ha i texten (och någon till):

Replikväxling mellan bloggar….
Staffan Danielsson 1
Hanna Wagenius 1
Staffan Danielsson 2
Hanna Wagenius 2

Avhopp….
Björn Pedersen
Mikael Elmlund
Sophia Blomqvist

Grubblande….
Martin Olsvenne

Sammanfattande…. och grubblande….
Markus ”LAKE” Berglund

Vänliga ord….
Hanna Wagenius

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , ,