Via ConnyT hittar jag moderaten Anne-Marie Pålssons artikel på Newsmill. Pålsson sitter sin andra mandatperiod som riksdagsledamot för Moderaterna, och i artikeln meddelar hon något desillusionerat att hon inte ställer upp för omval vid nästa val. Pålsson anger det faktum att svensk rikspolitik styrs av partiledningarna och att enskilda riksdagsledmöters fullgörande av den egna valkretsens vilja i praktiken är obefintlig (japp, jag har förenklat rätt grovt).

Centerpartisterna Johan Linander och Staffan Danielsson har redan skrivit egna bloggposter om det hela, och såväl Staffan som Johan påpekar dels att det är så den representativa demokratin fungerar och dels att man måste hålla samman riksdagsgruppen för att visa på regeringsduglighet (även här har jag förenklat).

Jag vill anmäla en avvikande åsikt. Min åsikt baseras på dels personvalet och dels på hur vi isåfall skulle kunna förenkla hela den demokratiska proceduren.

Vad är det som får folk att kryssa en specifik kandidat på valsedeln? Att denne har uttalat med klar röst att denne ska vara röstboskap i Riksdagen? Att denne har fått ett officiellt OK-märke stämplat därbak av storebror, partiledningen? Att kandidaten har en trevlig nuna eller lider av vissa politiskt korrekta egenskaper? Skulle det kanske kunna bero på att kandidaten de facto har vågat lägga sig till med en egen politisk profil som ändå ligger någorlunda i linje med partilinjen?

För min del så vill jag gärna tro på det sistnämnda, eftersom de övriga variationerna i praktiken gör personkryssen helt och fullständigt ointressanta. Vidare så kan man lugnt konstatera att om röstboskaps-tanken är den som ska styra så behöver vi vare sig personvalskryss eller ens 349 ledamöter i riksdagen. Det räcker då med att varje parti har en egen politisk kommitté, och att varje parti tillsätter ministrar som politiska tjänstemän. Utöver detta så behöver vi en kammare bestående av en representant från vardera riksdagsparti som har varsin knappsats att trycka på. I programvaran sätter man nämligen en viktning som innebär att en knapptryckning på ett visst partis knappsats ger en samma procentsats i resultat. Vill man göra det estetiskt så kan de största partierna få större knappar på sin knappsats.

Ovanstående är exakt lika representativt demokratiskt som det fungerar idag. Det vi tappar är oändligt långa debatter i kammaren som sällan leder till att något beslut förändras, men dessa kan vi kanske vara utan. Är det verkligen på det här sättet vi vill se den svenska demokratin fungera? Den nuvarande ordningen cementerar fast en massiv toppstyrning där en huvuddel av makten skulle kunna sägas utgå ifrån resp. partis ledning, med tanke på hur olika kandidater släpps fram på t.ex. valsedlar. Hur väl rimmar detta med den federalistiska grundtanken som finns hos Centerpartiet? Hur får man ihop en sådan demokrati med tesen ”makten ska utgå ifrån folket”?

En sak som man kunde räkna kallt med är det missunnsamma skorrandet från folk om att Pålsson nu kommer att få riksdagspension och att allt skulle bygga på någon form av falskspel. Till de som för fram sådan kritik kan jag bara meddela följande. Endera så får de leva med att idealister försöker ta sig fram (för att endera bli besvikna eller för att belåtet konstatera framgång) alternativt så får de leva med det nuvarande systemet. Det återstående alternativet stavas nämligen anarki, och tusan vet vem som anser att det är ett bättre alternativ.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , ,

5 Comments »