Jag går fortfarande omkring en smula bedövad efter debaclet med FRA-lagen på partistämman i helgen. En debatt som i praktiken nästen helt uteblev då det drogs streck i debatten redan innan förste talaren tog till orda. Det är inte en demokratisk hantering av den frågan, oavsett om man skyller presidiet för det eller om man (mer konspiratoriskt vis) tänker sig att det var partiets sätt att försöka begrava frågan. Tyvärr så kommer omvärlden aldrig någonsin att kunna få detta ställt utom all tvivel, då de enda som kan styrka att det inte var regisserat är de som isåfall skulle ha gjort just detta. Den enda möjliga bevisningen består i löften om att man inte gjort det. Svårt läge.

Staffan Danielsson är en sympatisk man som garanterat försöker göra gott när han skriver om att partiet behöver oss FRA-kritiker. Han har rätt i just den saken, även om jag inte är lika säker på att partiet verkligen VILL ha oss kritiker på plats. Kritker är ju nämligen av hävd mer obekväma än nyttiga för de styrande. Några kritiker (det finns garanterat fler….) har redan bestämt sig för hur de ska göra. Andra mår (som undertecknad) tämligen pyton över det hela.

Problemet med avslaget på yrkandet om att riva upp FRA-lagen är att det markerar en radikal förändring av partiets inställning. Jag läste någonstans att vi efter denna stämma för första gången har ett öppenhetsmanifest. Det är totalt fel. Vi använde det gamla manifestet i förra valet. Partiet (och Staffan Danielsson) är mycket väl medvetna om att FRA-lagen egentligen inte hör hemma i den centerpartistiska arbetsportföljen. Det är ju just därför som man är så noggranna med att påpeka att man var tvungen att förändra/förbättra FRA-lagen. Från detta har vi nu i praktiken gått till att partiet (enligt stämman) stöder FRA-lagen och de möjligheter till övervakning av medborgarna som denna lag faktiskt ger. Tyvärr så innebär förbättringarna mycket marginella förbättringar, och när den debatten kommer upp i riksdagen så kommer det med absolut säkerhet att ge partiet en valupptakt bestående av FRA-frågan och andra felsteg som har gjort i integritetsfrågor.

Problemet med att stämman (möjligen p.g.a. utebliven debatt) valde att stödja FRA-lagen är att vi nu har flyttat in allianskompromisser till att bli en del av partiets egen åsikt. Vad är nästa steg? Ska partistyrelserna sätta sig ner gemensamt för att utforma allehanda kompromisser som sedan i efterhand kan läggas fram som yrkanden till nästa stämma? På stämman utformar man väl för jisse namn sin egen politik, och först därefter så går man till allianskamraterna och försöker driva sin linje medveten om att man kan tvingas kompromissa. Det är DÄR kompromissen ska ske. Där och ingen annanstans.

Fredrick Federley är en mycket duktig och väldrillad debattör som idag har debatterat två gånger. Den ena i radio där han debatterade med Börje Hörnlund och den andra på TV där han debatterade med Hans Lindqvist. Börje Hörnlund är (till skillnad från vad tidningarna gärna hävdar) inte någon enormt tung profil inom centerrörelsen, men det förminskar inte hans kritik. Kritiken är nämligen i många stycke korrekt. FRA-frågan vittnar om just detta, och vad gäller kärnkraftsfrågan så kan jag bara konstatera att Hörnlund precis som jag kritiserar handhavandet av frågan snarare än sakfrågorna. Det har nämligen handlagts på ett sätt som är ovärdigt en folkrörelse som Centerpartiet.

Ungefärligen liknande åsikter framför Hans Lindqvist i sin debatt med Federley, men som den trimmade debattör Federley är så landar han väldigt fort (i bägge fallen) i ett läge där många kan ha uppfattat det som att han kvaddade (eller försökte kvadda) både Hörnlund och Lindqvist. Man vinner inga extra sympatier på detta, men det kan knappast Federley lastas för. Han gör i sak det jobb han är satt till att göra, och det kan möjligen sägas vara en smula otacksamt att ha den uppgiften.

Att vi tappat ett antal medlemmar i allt detta är bedrövligt, i synnerhet eftersom det är medlemmar som verkligen borde kunna hitta sin ideologiska hemvist i Centerpartiet. Utifrån det så måste man ställa sig från om det är medlemmarna eller partiet som körde ner i diket. Jag trodde faktiskt inte att Centerpartiet var ett parti som bejakar massövervakning och där vi har medlemmar som på fullt allvar debatterar för kriminalisering av anonymiseringstjänster och kryptering.

För min egen del så kommer den närmaste tiden att gå åt till självrannsakan och eftertanke. Utgångspunkten just nu är att jag ska stanna kvar i partiet för att fortsätta mina försök att förändra, men det kan givetvis förändras. I politiken fungerar det generellt sett så att man fort kan skjutas ut i kylan om man inte delar ”lämpliga” uppfattningar. Att verka politiskt från den ”elefantkyrkogården” är naturligtvis inte lätt.

Uppdatering: Ser just att även Martin Olsvenne börjar fundera starkt över sitt engagemang i Centerpartiet.

Andra intressanta bloggar om: , , , ,

6 Comments »