I vilken ände ska man börja?

Under många månader har det varit alltför tyst här på min blogg. Inte så att det har saknats material att skriva om eller att viljan har saknats. Jobb i massiva mängder har gjort att bloggandet tyvärr fått stå tillbaka. Tystnaden är dock slut nu (även om mycket jobb finns….), och jag upptäcker till min häpnad ett helt nytt fenomen. Av allt som man skulle kunna skriva om så är det svårt att välja vad man ska börja med. Det senaste året (egentligen ännu längre) har exempel på dumheter och korkade förslag legat som ett pärlband. Har det inte kommit från politikerhåll så har det varit ljusa idéer från t.ex. upphovsrättsindustrin. Tyvärr så har det visat sig att politiker, både i Sverige och i EU, har varit alltför lättledda.

Lättledda politiker har alltför okritiskt svalt ”information” om den ”kris” som såväl musikindustrin som filmindustrin genomgår. En ”kris” som i allt väsentligt är påhittad, eftersom inget annat företag i någon annan bransch lyckats driva en tes som går ut på att företagen (eftersom de finns) har rätt att tjäna pengar oavsett vad de själva hittar på. I alla andra branscher tvingas företagen att ta fram produkter och tjänster som kunderna vill ha. I alla andra branscher så tvingas företagen att leverera dessa tjänster på ett sådant sätt, och med sådana affärsvillkor, så att kunderna väljer just det företaget som leverantör. Dessa enkla regler MÅSTE gälla även för företag i upphovsrättsrelaterade branscher, och det måste en gång för alla förklaras i riksdagshuset, i EU-parlamentet och för olika partiers ideologiska grupper. Vissa andra särintressen skapar sina egna partier, men det behövs inget skivbolagsparti så länge som det finns lättledda politiker som hellre sväljer lobbygruppers påståenden och sedan hävdar dessa vidare i formen av ”man förstår ju att det måsta vara så att…”. Lämpligare vore att ta reda på hur saken verkligen ligger till.

ACTA-cirkusen rullar ohejdat vidare och den visar sig allt mer osympatisk för varje dag som går. På samma vis är det med alla de inskränkningar av allas vår rätt till en privat sfär som läggs till efterhand. Förslag på förslag skapar ett nät av integritetskränkande lagstiftningar, och till slut så hamnar vi i en situation där så många olika kränkande lagar finns så att det nästintill blir omöjligt att avskaffa dessa. All denna lagstiftning drivs med två huvudargument, skydd mot terrorister och jakt på pedofiler/människosmygglare. Man spelar alltså dels på skräck och på ett moralargument.

Givetvis så ska vi göra så mycket som möjligt för att inte bli frihetsberövade av terrorister, men om vi successivt börjar avskaffa vår egen frihet av rädsla för terrordåd och liknande så har faktiskt terroristerna redan vunnit. Målet med terrorismen är nämligen inte bomben i sig själv. Målet för alla terrorister är mer eller mindre politiskt, och just nu så håller vi på att överlämna segern i kriget mot terrorismen till terroristerna. Med en rejält centraliserad kontroll- och övervakningsapparat så blir hela vårt samhälle en ganska lätt måltavla. Redskapen som skapas är just sådana som terroristerna själva önskar sig, och dessa redskap är alltför starka.

Givetvis så ska pedofili och trafficking stävjas, men om man tänker sig att man t.ex. ska lagra dina och mina google-sökningar samt allas vår kommunikation via nätverk i två år eller mer så bör man ställa sig mer än en fråga. Var går gränsen egentligen? Är vi villiga att acceptera att den oskyldiga, absoluta majoriteten ska underställas fullständig kontroll för att KANSKE kunna urskilja en eller annan brottsling?

Drivs samhället vidare i en sådan riktning så kommer det att på sikt leda till att debatter dör, att diskussioner rinner ut i sanden och att vi bit för bit omvandlas till lättledd boskap.  Det kommer ALLTID att finnas grupper som argumenterar och lobbar för det ena eller andra frihetsinskränkande förslaget. Om fler och fler av dessa lyckas vinna gehör hos den lagstiftande församlingen så har vi själva avskaffat vår egen frihet. Vem ska vi då skylla på? Vem ska vi då göra uppror mot? Hur ska vi då kunna förändra samhället?

Det är samhället och medborgarna som ska styra politikerna och statsapparaten. Absolut inte tvärtom.

Jag vill till Riksdagen för att göra ett jobb, och inte en karriär.

[politik, samhälle, hultin, riksdagen, val 2010, riksdagsval, upphovsrätt, pirater, fildelning, datalagring, integritet, övervakning, centerpartiet]

Scaber Nestor har nyligen gett mig en välförtjänt spark där bak på sin blogg. Till honom och andra meddelas härmed att den tysta periodeni mitt bloggande är över.

6 Replies to “I vilken ände ska man börja?”

  1. På självaste nationaldagen så kommer du som en yrvind…

    När gonggongen strax går så vet vi att du är en ”baddare på att veva” och som situationen ser ut så behövs du!

    In med tandskyddet så kör vi!

  2. Tack Erik,

    gillar allt jag läst och sett från dig senaste året eller så. Kloka, Genomtänkta och Människovärdigt Känslomässiga uttalanden, med Omtanke för Människan och dess Framtid, Genomsyrar dina texter.

    Tack du behövs, för att förbättra inriktningen på denna skuta.

    Varma Hälsningar,
    Kenth

Kommenteringsmöjligheten är avstängd.