Synd om riksdagsledamöter?

Jag kan inte låta bli att lägga in en liten reflektion som jag har haft under dagen. På vissa bloggar och i vissa kommentarer så har det börjat visa sig ett konstigt fenomen. Medkänsla med riksdagsledamöter som kanske lägger sin röst stick i stäv med partiprogrammet och väljarnas direktiv.

Givetvis så finns det föga anedning att skriva hatfyllt och i vissa fall rätt och kränkande. Att däremot på något vis omfamna och tycka synd om de riksdagsledamöter som gör tvärtemot bara för att följa partipiskan gör åtminstone mig förvånad.

Man sitter ytterst i riksdagen som en förlängning av sina väljare, och det är givetvis dessa man i första hand ska företräda. Det bör i alla fall vara grundtanken med en demokrati, och detta bör ledamoten givetvis ha i åtanke. Som riksdagsledamot sitter man inte ”över” medborgarna och sina väljare, utan väljarna är i slutänden de som har gett just den ledamoten ett 4 års jobb. Det jobbet varar dock inte för evigt och det finns inte heller någon form av anställningstrygghet för en riksdagsledamot. Av just denna anledning (samt att det säkerligen är ett slitigt jobb) så har man också lön och annat som rimligen ska uppväga det hela.

Man gör ett i högsta grad medvetet val när man väljer den politiska banan och man bör då också vara fullt insatt i att medborgarna/väljarna mycket väl kan avsätta en efter en mandatperiod. Det parti som däremot väljer att pusha fram en kandidat som har förbrukat sitt förtroende hos väljarna i nomineringsprocessen kommer med stor sannolikhet att förlora stort på detta. Vissa nödvändiga politiska åtgärder av mindre populär karaktär kan alldeles säkert väljarna både glömma och förlåta. Detta gäller dock troligen inte i så särskilt hög grad vad gäller rena principfrågor i stil med FRA-lagen. Där pratar vi faktiskt om ett absolut rent svek, och sådant är svårt att reparera.

De som nu står inför ett sådant vägval som FRA-förslaget innebär sitter verkligen inte i någon avundsvärd sits. Felet är emellertid inte deras eget, utan snarare handlar det om att partiet redan har svikit sina väljare och att man därmed känner sig tvungen att använda partipiskan för att jaga in självständigt tänkande och insatta personer i den partifålla som skapats av partiets svek. Partier som ytterst dagtingar med sitt och sina väljares åsikter är de som kommer att få betala. I fallet med FRA-förslaget så kan resultatet faktiskt bli att hela den politiska kartan i Sverige måste ritas om. Var det detta som var meningen?

Om jag ska snegla lite på hur partipiskan viner så kan jag med lätthet räkna ut att mina skriverier och min kritik av Centerpartiet med nästintill total säkerhet har omöjliggjort en vidare politisk utveckling för min del i partiet. Nå, om jag hade sådana ambitioner så hade jag inte velat fullfölja dessa med en knutpiska vinande kring huvudet om jag skulle vilja respektera mina egna väljares och partiets uttalade/formulerade åsikter. Då får det faktiskt hellre vara. Självklart så hoppas jag att jag har fel och att Centerpartiet (eller vissa folkvalda) sätter mina farhågor på skam.

Att förslaget passar de konservativa allianspartierna kan jag i viss mån förstå, men det finns ju för tusan två s.k. liberala partier i regeringsställning. Det gör att allt detta rimmar ofantligt illa. Till Maud Olofson och Roger Tiefensee vill jag bara påpeka att jag hade kunnat lägga min röst på ett konservativt parti alldeles själv om jag hade önskat göra det. Jag behöver inte ett liberalt partis hjälp med en sån sak. Låt alliansen handla om fördelningspolitik och annat där allianspartierna står såpass nära varandra, och håll tassarna helt borta från den typ av medlöperi som ett stöd för FRA-lagen innebär. Om då Reinfeldt tänker kliva ner i sandlådan för att likt en femåring tjura ihop och hoppa av så låt honom göra just det. Jag kan garantera att risken för något dylikt är så marginell så att den knappt är mätbar. Vidare så måste jag fråga mig vilken dold agenda som styr moderaterna om just denna typ av lagförslag är av sådan vikt så att partiledaren känt sig tvingad att hota med avgång om han inte får som han vill.

Är det då alltså synd om ledamöter som har det jobbigt inför ett beslut av denna typ? Nix, inte ett dugg. Dels så visste de vad de gav sig in i och dels så har de faktiskt en skyldighet mot sin arbetsgivare (medborgarna/väljarna och inte partiet eller något annat parti) att fullgöra sitt jobb. Det som däremot är tydligt just nu är att vissa ledamöter har ett fullständigt gyllene tillfälle att bli utsedda som hjältar om de faktiskt gör sitt jobb på rätt vis. Är man då såpass rakryggad så ska man absolut äras för det, men att det skulle vara synd om de som står i valet mellan att följa en defekt partipiska eller sina väljare stämmer inte. Valet borde faktiskt egentligen vara lätt.

Jag hoppar helt över länkar i detta inlägg, helt enkelt för att det just nu känns som om bloggosfären nästintill går i spinn av alla trackbacks/pingbacks och liknande. Det har alltså definitivt inte något att göra med att andra inte skriver helt lysande om ämnet.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Länk till intressant.se

7 Replies to “Synd om riksdagsledamöter?”

  1. http://www.dodagamlingarna.blogspot.com/

    Asymmetrisk infokrig= får info som kan användas om tex1 år, 2 år eller 10 år

    1. nödvärnsrätt= ej högt straff vid dödande
    2. automatiskt ”dödsstraff” och grov tortyr i ett halvår tex (enda rationella som vi kan acceptera)
    (3) samhällskontraktet= väck med pensionen. Låt deras ord och liv tidigare ge dom vad dom förtjänar. Det onda dom gjort mot andra (läs tex böcker och fatta).

    appliceras

    50 ledamöter
    Pott att tävla om= för Sveriges bästa (resultatbaserad lön= den som får hit företag och ger resultat som man kan visa, bevisa med metoder ska få tex 1 milj). Min medelsnittslön.
    Brott och synd (försäkringsprincipen)

    Sen ngn form av retroaktiv lagstiftning mot skitstövlar.
    Bura in från pirater till prästjävlar och idioter.

Kommenteringsmöjligheten är avstängd.