Efter att ha läst en skrämmande artikel i Fokus ”Spelet om FRA” så har jag funderat en smula. Allt kring denna styggelse till lag känns som ett enda stort spel. Problemet är att jag har haft svårt att identifiera vilket spel det mest liknar. Att det är någon form av strategispel står fullständigt klart, efter att ha läst artikeln. Med tanke på att spelet sätter bl.a. medborgarnas frihet, integritet, mediaskyddet och även regeringspositionen på spel så kan man lugnt sluta sig till att det i allra högsta grad handlar om ett hasardspel med extremt höga insatser.
Ett spel som är både strategispel och hasardspel går att finna. Olika varianter av poker, backgammon och säkerligen några till spel skulle man kanske kunna jämföra med. Tyvärr så fallerar jämförelsen ändå på ett antal punkter. För det första så är både poker och backgammon (i synnerhet det förstnämnda) ganska kul ur åskådarens synvinkel, och det kan man knappast säga om spelet kring FRA-lagen. En annan sak som måste med i övervägandet är att det som står på spel (pengar i det ena fallet och medborgarnas väl och ve i det andra) aldrig är samma sak som åskådarna. I poker sitter inte pengarna på en läktare och förundras över spelarnas skicklighet. I FRA-spelet sitter däremot vi åskådare/medborgare mitt på bordet och utgör potten i spelet. De som i viss mån skulle kunna kallas för åskådare är de folkvalda riksdagsledamöterna som i huvudsak gör en enda sak. De hejar på den spelare som bestämmer över just dom, och hejandet sker på direkt uppmaning från spelaren ifråga. Man kan säga att vissa spelare äger delar av publiken.
Om vi nu, trots att det haltar, ändå ska hålla oss vid jämförelsen med t.ex. poker så kommer vi att finna en mycket märklig variant av poker.
I FRA-poker är nämligen regelverket mycket, mycket märkligt. Reglerna i spelet sätts nämligen samman av olika spelares egna önskemål, vilket gör det hela fullständigt obegripligt. Reglerna känns nämligen i huvudsak till av de olika spelarna, men de kanske inte riktigt vet vilka regler som gäller för andra spelare. För de hejande riksdagsledamöterna på åskådarplats kan det möjligen finnas en viss insyn i reglerna, men de känner sannolikt enbart till delar av de regler som gäller för den spelare som är deras ägare/husbonde.
Finns det då någon som kan framstå som vinnare i allt detta? Ja, möjligen kan dealern ses som en vinnare. Huset (världen) är däremot inte vinnare. Det finns vissa tecken som tyder på att dealern heter USA i efternamn, men det är inte helt säkert. Antar vi ändå att dealern är den enda vinnaren så kan man ju undra vad dealern vunnit när spelet är klart. Jo, då vet dealern ett antal saker. För det första så vet han i stort sett allt om potten, och kunskap är som bekant makt. För det andra så vet dealern även att han/hon nu har betydligt större möjligheter att styra över spelarna, och även det innebär makt.
Vem ska man klandra för detta totala rättshaveri i Sverige? Vi som sitter i potten? Nja, vi trodde ju att spelarna skulle ha den goda smaken att låta bli att spela med oss som insats. Kan vi klandra dealern? Nja, dealern deltar ju sannolikt i ett globalt spel där egentligen regler saknas. Återstår då att endera klandra spelarna eller åskådarna. Vissa av spelarna blev nog spelare ovetande om just detta. De hade ju lovat de som nu sitter i potten att de aldrig skulle spela hasardspel. Kanske trodde de att entrén till spelhålan egentligen var entrén till solariet. Kan vi klandra åskådarna (riksdagsledamöterna) då? Ja, om man nu kan klandra lokalvårdarna på ett stort företag för groteska policybeslut inom företaget. Annars är det svårt att klandra åskådare som bara har hejat på sin spelare på direkt uppmaning.
Hmmm….. Det finns kanske en som vi kan klandra. Kortleken. I kortleken sitter nämligen vissa av de tjänstemän som varit drivande i fråga om FRA-lagarna. Kanske stämmer detta, eftersom det i detta spel är korten som lyckats bestämma vilka av spelarnas regler som slutligen ska gälla. En del av tjänstemännen sitter sannolikt även i filten som klär pokerbordet. Istället för att ligga platt och fint så stretar de i ett välordnat mönster för att få potten att sakta men säkert glida i riktning mot den spelare som just de anser borde ”vinna”.
Herre jisses…… Jag skulle kunna fortsätta på detta tema en bra stund till med variationer på teman i stil med att bluffa, att först passa för att sedan höja o.s.v. Det finns dock ingen poäng i det. Viktigare är att peka på just hur komplicerat hela detta spel är och att det kanske inte går att attackera just den som är skyldig, eftersom ingen bär skulden i sin helhet eller ensam.
Att stoppa detta spel kan däremot åskådarna (riksdagsledamöterna) göra genom att helt sonika tala med andra åskådare och enas om att riva upp FRA-lagen. Utöver att riva upp denna så behöver en parlamentarisk utredning tillsättas och även en sanningskommission för att utreda om det hos FRA döljer sig värre och större sanningar än vad som var fallet i IB-affären. Slutligen så visar detta spel på två saker. Sverige behöver omedelbart en författningsdomstol och personvalet behöver väga betydligt mycket tyngre än hittills. Den parlamentariska demokrati som vi nu har sett missbrukas kraftigt kan uppenbarligen inte fungera vidare utan en ordentlig översyn och kontroll.
Jag har gjort det tidigare, och jag gör det igen. Jag vädjar till enskilda riksdagsledamöter att inse att deras agerande spelar roll och att de faktiskt har möjlighet att förändra allt detta. Det är närmast ett måste, eftersom den politiska karta som vi hittills har haft i Sverige med stor säkerhet kommer att se annorlunda ut när vi närmar oss nästa val.
Några andra som har skrivit kring detta:
Mina Moderata Karameller
Erik Laakso
Syrrans granne
Isobel Hadley-Kamptz
Leif Nixon
Andra bloggar om: fra, fra-lagen, integritet, centerpartiet, folkpartiet, 1984, lex orwell, avlyssning, demokrati, politik, samhälle, odenbergsamhället, bodströmsamhället, integritetsintrång, moderaterna, tolgfors, åkesson, sociogram, centeruppropet
Länk till intressant.se
Senaste kommentarer