Saker musikindustrin INTE har förstått

International Federation of the Phonographic Industry, (IFPI), har dragit en del felaktiga slutsatser som jag ska återkomma till alldeles snart. Det är tyvärr den typen av felaktiga slutsatser eller resonemangskedjor vars slutresultat man sedan med stor framgång har lyckats plantera i huvudet på bl.a. riksdag och regering.

Låt oss för det första titta på deras intäkter. En stadigt ökande volym av musikköp via internet är bra, men det räcker inte för att täcka upp försäljningsminskningen gällande cd-skivor. Nej, men det var väl en skräll, eller hur? När jag förr köpte vinylskivor så var jag ganska tillfreds, och jag blev väldigt störd över att musiken på cd-skiva skulle vara såpass mycket dyrare som den då var. Detta alltså trots att duplicering av cd-skivor var billigare än att pressa vinylskivor. Här hänvisades till att man på en cd kunde få in olika typer av bonusmaterial. Det bonusmaterialet var (när det alls förekom) i regel en liveversion av någon av de låtar som redan fanns på skivan. Sorry, men det bonusmaterialet var inte jag intresserad av. Jag accepterade ändå det hela tack vare att ljudkvaliteten var bättre på cd-skivor.

Idag fasas snabbt det gamla cd-formatet bort till förmån för en helt digital form som vare sig kräver tryck av omslag, massproduktion av skivor och fodral eller lagerhållning/transporter. I en musikbranschens drömvärld så är konsumenterna beredda att betala lika mycket (eller mer) för denna produkt, trots att den p.g.a. diverse kopieringsskydd ofta håller sämre ljudkvalitet än den som gällde för cd-skivor. Den som nu köpt musiken i ett digitalt, kopieringsskyddat tillstånd har begränsade möjligheter att flytta lagra denna musik, och om den betalande kunden dessutom skulle välja att bränna musiken till en tom cd-skiva så ska man dessutom betala ännu mer till denna giriga industri.

Omsättningen totalt för musikindustrin ska enligt IFPI har sjunkit med ca 7%, men med tanke på ovanstående utveckling så vet jag faktiskt inte riktigt om det är så illa. Hur mycket pengar har man sparat på de egna nedskärningarna och på minskad produktion av cd-skivor resp. lagerhållning av allt detta. Det talar man såklart inte om.

Min egen reflektion har ett tag varit att kvaliteten på utbudet samt framsläppta nya artister har varit i dalande. Olika rapporter har även bekräftat att min reflektion varit ganska korrekt. Om man då hela tiden försöker sälja samma musik på diverse samlingsskivor, eller samma musik ommixad till mer dansvänliga eller mer ”hårdrockande” variationer så är det kanske inte heller så konstigt att försäljningen dalar. Jag menar, i hur många olika varianter vill man köpa en och samma låt? Med även detta i åtanke så kanske man kan tänka sig att det även finns en naturlig förklaring till minskad omsättning, eller hur?

IFPI tänker dock inte på allt det jag pekar på här, utan man skyller hela sin tappade omsättning på ”pirater” och till intäkt för det påstående tar man sin egen rapport som hävdar att 95% av den totala nedladdningen av musik på internet har varit ”illegal”. Man har ju tidigare alltid räknat med att en olagligt nedladdad låt har motsvarat ett försäljningstapp på just ett examplar, men utifrån deras egen rapport så måste man ställa sig frågan om det hela verkligen stämmer. IFPI uppskattar nämligen att 40 miljarder filer har delats illegalt under året.

Av den totala omsättningen kommer ca 20% från digitalt distribuerad musik. Denna siffra ska alltså enligt IFPI egentligen (underförstått) se helt annorlunda ut. Ta gärna fram en miniräknare och försök få ihop alla dessa siffror. Slår man ihop uppskattningen av antalet illegalt delade filer med den försäljning man har haft så landar man alltså på att man borde ha sålt ca 41,4 miljarder låtar via digitala distributionssätt. Enligt den matematiken så finns det till att börja med ett glapp motvarande 1,5 % av den totala volymen av digitalt distribuerad musik. 1,4 miljarder är nämligen inte 5% av 41,4 miljarder.

De 600 miljoner låtar/filer som uppstår i matematiken har med andra ord varken laddats ner lagligt eller olagligt. Om vi nu ändå väljer att blunda för denna uppenbart felaktiga matematik och istället se på hur mycket man anser sig ha förlorat så blir det ganska underhållande. Skulle all den, av dom själva, uppskattade illegala nedladdningen istället har varit försäljning så måste vi nämligen multiplicera den uppgivna försäljningen med drygt 28 gånger samma försäljning. En procentenhet av den totala omsättningen motsvarar med andra ord ca 70 miljoner sålda låtar. Delar vi sedan den uppskattade siffran över illegalt nedladdade låtar med en procentenhet av de sålda så landar vi i att den digitala nedladdningens omsättning för musikbranchen egentligen borde ha varit 29 gånger högre än vad den är. Är detta med musik alltså egentligen en ekonomisk framgångsbransch av aldrig tidigare anade mått. Naturligtvis inte. Man räknar dock med att man vid detta lag har lyckats skapa en bild av sig själva hos beslutsfattarna som går ut på att man både värnar kulturen och att man dessutom enbart återger absoluta sanningar.

Det är hög tid att regering och riksdag tar en ordentlig funderare över vilka man ska sätta sin tilltro till. Här bör man även ha i åtanke att de två andra branscher som har uppgivit sig vara lika illa drabbade egentligen inte är så illa ute som man velat ge sken av. Spelbranschen har i allt högre grad anammat möjligheten av att tjäna pengar på onlinespel där spelarna måste betala för anslutningen till de egna servrarna. Smart och en god anpassning till det nya landskapet. Vad gäller filmbranschen så hade man faktiskt under 2008 något av ett rekordår intäktsmässigt i Sverige.

De artister som vaskas fram och som kan skriva under den ena eller andra debattartikeln för att påvisa hur drabbade de är kan man ganska lätt ifrågasätta. Att Per Gessle har tjänat, och tjänar pengar på sin musik kan vi kanske låta bli att diskutera. Det är ganska väl känt att det inte är så synd om honom. Andra kulturskapare som anser sig drabbade har varit av sådan kaliber att de måste ifrågasättas. Inget ont om Georg Riedel, men är illegal fildelning av Televinken-signaturen och diverse barnvisor ett enormt problem?

Man kan dessutom bli rejält förbaskad när en filmskapare yttrar sig över att ”piraterna” har snott hans skapelse. I just det fallet reflekterade jag över att han fått stöd för sin ekonomiskt ganska lyckade film med närmare 8 miljoner. Det stödet kom via Filminstitutet, och gissa vem det är som har sett till att han kunde få de pengarna till ”sin” film. Jo, det är vi skattebetalare som har gett honom de pengarna. Ändå är det ”hans” film, som piraterna har snott. Om han ska hävda att det är ”hans” film så skulle det vara ganska smakligt om han istället gav tillbaka en rejäl hög med pengar till de svenska medborgarna.

Allt detta stärker mig bara i min uppfattning om att de s.k. musikskaparna för min del kan hoppa och brinna. Jag vill inte köpa deras skapelser, och det är baske mig åt skogen att de har lyckats förvirra regeringen och riksdagen till att tro att medborgarnas integritet måste offras för att de ska kunna värna sin industri. Det är bullshit, och beslutsfattarna lägger trots det stor energi på att hjälpa till att stjäla både medborgerliga rättigheter och pengar från medborgarna. Det sker dessutom på ett så fiffigt sätt att vi medborgare måste betala för metoden att stjäla också. Fullständigt vansinnigt.

Länk till Realtid.se

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Länk till intressant.se

Att förringa ett parti

Sedan jag läste såväl PJ Linders som Per Ankersjös tankar kring en valallians så har jag haft en molande känsla, lite lik tandvärk. Redan inför föregående val fick vi se Lars Leijonborg (har jag för mig) föra fram en liknande tanke. Jag tyckte då att den idén var urusel, och när jag gör ett delbokslut idag på hur mycket av centerpolitik vi egentligen har fått under innevarande mandatperiod så måste jag säga att det inte känns som så särskilt mycket bättre idag. Visst har alliansregeringen sammantaget gjort mycket gott och även en del rent nödvändiga ting. Det har jag ingalunda för avsikt att racka ner på. Men när det gäller många av de kärnvärden som Centerpartiet sagt sig stå för och som Folkpartiet borde stå för så inser jag rätt fort att det inte blivit så särskilt mycket bevänt med just de frågorna.

Om Centerpartiet i den sittande alliansregeringen har gjort det för att åstadkomma politik som är gångbar för Sverige så är det gott, men det onda i det hela är att just ”våra” frågor har sjabblats bort i det hela. Jag vill se en grönare regering, jag vill se en liberalare regring, jag vill se en integritetsvärnande regering och jag vill dessutom se en regering som uppfyller just detta med att förenkla för företagen att existera. Det var ju själva poängen i att vår partiledare skulle bli näringslivsminister. Hur mycket enklare har det hittills blivit??? Jaså, inte mer?

Detta ska nu ses i perspektivet ”sittande alliansregering” snarare än som kritik av Maud Olofsson. Sett till helheten så har vi ju fått pruta på våra frågor både här och där samt i slutänden stått för frågor som vi kanske inte borde ha stått för. Det är kanske så att man inte ska kompromissa i alla frågor för att på så vis skapa en medelväg i allt. Ett allianssamarbete borde kunna bestå i en väsentligt sundare variation som går ut på att vi får igenom den eller den fråga i utbyte mot att något av de andra allianspartierna får igenom någon av sina hjärtfrågor. Den nu inslagna vägen leder däremot osvikligen i den riktning som Linder och Ankersjö skriver om, d.v.s. mot ett uteslätande av 4 partiers enskilda politik. Frågan är då i hur stor grad en liberal eller en kristdemokrat kommer att känna sig hemma.

Min poäng är att vi alldeles avgjort behöver de fyra allianspartiernas särart inom svensk politik. Jag tror nämligen inte att 1+1+1+1 leder till resultatet 4 i detta fall. Frågan är för komplicerad för att kunna genomföras med ett förväntat resultat som kommer ur ett så enkelt resonemang. Min slutsats är därmed att en sådan valallians inte kommer att gynna alliansen som helhet.

Som slutkläm kan man ju dessutom med lätthet invända att det är ett ytterligt effektivt sätt att ta sig förbi det hinder som 4%-spärren innebär, och då kan man ju istället ställa sig frågan om den nuvarande ordningen kring riksdagen är rätt eller fel. Utifrån ett sådant resonemang så kanske vi får se liknande varianter som går ut på att Piratpartiet allierar sig med de två partier som hittills legat närmast dom, och då har vänsterblocket plötsligt en till procent. Sen kan man ju fråga sig om någon tänker sig att liera sig med Sverigedemokraterna på ett liknande vis. Hela riksdagen blir ju då en parodi. där 4-5 partier klarar spärren, men 7-8 partier har platser. Är det då inte enklare att helt enkelt göra om allt till två partier. Höger eller vänster, vassego’ välj. Undrar dock hur höger sedan ska kunna förklara sig som det nya vänster, men det är en annan fråga.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Länk till intressant.se

Regeringen stjäl våra pengar med hjälp av bl.a. FRA

Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta, men regeringen beter sig inte direkt moraliskt korrekt. Japp, den regering som jag själv stöder. Nu vill jag inte att regeringen ska avgå, men de måste baske mig kamma till sig ordentligt. Häng med nu…….

Redan i höstas så ifrågasatte jag upprepade gånger det vettiga i att skotta över kostnaderna för FRA på det privata näringslivet. Företag som i stort sett enbart har sina kunder att vända sig till för att kunna ta hem stora kostnader, d.v.s. vi konsumenter. En variation på det hela som jag såg i något dokument då var att man i lagstiftningen, någon motion eller promemoria skrev hur mycket det skulle kosta. Kan man lagstifta om något sådant, och vilket förarbete låg bakom just den saken? Nu är det inte bara FRA-lagen som kostar, såklart.

I månadsskiftet november-december kom så en beräkning från IT & Telekombolagen rörande kostnader som efterhand kommer att pådyvlas dom av staten. Nedan följer en uppställning från rapporten som kan läsas i sin helhet här.

Det handlar om 2500-3700 kronor per hushåll i engångskostnad och till detta kommer en årlig kostnad om 150-230 kronor per hushåll. Nu ska vi veta att här ingår inte några kostnader för införandet av IPRED, och vi får väl se vad dessa kan leda till utöver ökade kostnader för flera domstolar samt medborgare som brandskattats av musik- och filmindustrin.

Jamen, kanske vän av ordning tänker, hur kan detta innebära att staten stjäl våra pengar som det står i rubriken. Jo, detta är pålagor av olika slag som staten nu kommer att lägga på internet- och teleoperatörerna. Det innebär att denna bransch faktiskt får betala för olika samhällsfunktioner. I vissa fall kanske det är inte är helt orimligt, men i vissa fall så är det baske mig ohemult. När detta kommer på våra privata notor så får vi betala den vägen för sådant som underrättelsetjänst o.s.v. Är inte det en indirekt beskattning som de facto tas ut via företagen i IT & Telekombranschen.

En annan del av det hela är att man nog lugnt kan anta att beloppen är angivna exkl. moms så som är normalt i företagsvärlden. Det skulle isådana fall kunna innebära (i extremfallet) momsintäkter till staten på inte mindre än 4,1 miljarder. Finns det någon anledning till att tro att vi svenskar skulle bli momsbefriade i just detta fall? Troligen inte.

Ovanpå allt annat så kan man ju tänka sig att FRA-lagen blir lämplig att ha i drift, eftersom man ju då kan kontrollera att vi inte yttrar oss alltför negativt via telefon och mail om dessa påfund och regeringen.

Kära svenska folk, sade landsfadern, var goda och skölj!

IDG.se

DN.se

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Länk till intressant.se