Du och jag fattar inte vårt eget bästa

Allteftersom tiden går så börjar jag nästan bli en EU-skeptiker. Uppenbart är att det i EU-parlamentet finns folk inröstade som absolut anser sig veta vad som är bäst för EU:s 500 miljoner medborgare. En sådan som just nu utmärker sig är Nessa Childers från Irland.

Hon anser nämligen att det är dags att lagstifta om Facebook-användandet. Därför har hon vänt sig med en skrivelse till EU-kommissionen. I skrivelsen menar hon att sådant som Facebook-användande kan vara hälsofarligt för allmänheten. Med hänvisning till den större lagstiftande kraften som ges av Lissabon-fördraget så menar hon att EU därför måste lagstifta kring detta med socialt nätverkande via internet.

Det finns 736 parlamentariker i EU-parlamentet, och det innebär givetvis att det måste finnas ett visst antal jubelidioter i en sådan stor församling. Skrämmande så det räcker är dock att denna typ av dårskap allt oftare verkar få gehör även hos andra parlamentariker.

Fortsätter all denna dårpippi, så vete tusan om jag är så sugen på att leva inom EU:s gränser.

Är möjligen Childers klädsmak en större hälsofara än Facebook?

Andra som har skrivit om detta är:
Johan Pettersson
Henrik Alexandersson
[tags]internet, lagstiftning, eu, facebook, sociala medier, twitter, bloggar, bloggosfären, politik, samhälle[/tags]

Facit av en rödgrön röra

Här ställer jag en smula krav på att du som läsare ska lägga tid på att läsa en kortare saga. Den är emellertid så belysande för vad socialism egentligen handlar om. Upphovsmannen till denna text är obekant för mig, men texten är så otroligt träffsäker.  Som illustration av ideologin bakom socialismen är det nästintill oslagbart. Låt sagan börja….

Socialistisk fördelningspolitik:

10 glada personer går ut för att äta middag tillsammans. Notan blir 1000 kr. Notan delas på samma sätt som skatt betalas:
– De första fyra (de fattigaste) betalar ingenting
– Den 5:e betalar 10 kr
– Den 6:e betalar 30 kr
– Den 7:e 70 kr
– Den 8:e 120 kr
– Den 9:e 180 kr
– Den 10:e personen (den rikaste) betalar 590 kr

De 10 personerna äter middag på restaurangen varje dag och är nöjda med uppgörelsen om 1000 kr. En dag säger restaurangägaren:
– ”Ni är trogna kunder så jag lämnar 200 kr rabatt på era middagar i fortsättningen”.

En middag för 10 personer kostar nu endast 800 kr och det är nu det händer grejer. Man vill fortfarande betala middagen såsom skatter betalas.
De första 4 påverkas inte. De får fortsätta äta gratis. Men hur ska de andra 6 göra? Hur ska de dela upp rabatten på 200 kr så att alla får sin del? De inser att 200 kr delat med 6 blir 33,33 kr. Drar de bort beloppet från varje persons andel får den 5:e och 6:e personen betalt för att äta.

Restaurangägaren föreslår att i rättvisans namn är det bättre att reducera varje persons nota proportionellt. Han räknar ut de belopp varje person skall betala. Resultatet blir att även den 5:e personen får äta gratis.
Den 6:e får betala 20 kr, den 7:e betalar 50 kr, den 8:e 90 kr, den 9:e 120 kr och den 10:e personen betalar 520 kr istället för tidigare 590 kr.

Alla får ett lägre pris än tidigare och nu får 5 personer äta gratis. Utanför restaurangen börjar de jämföra vad de sparat…
– Jag sparar bara en tia av rabattens 200 kr, börjar den 6:e personen. Han pekar på den 10:e och säger:
– Men han sparar 70 kr!

– Precis, jag tjänar bara en tia och det är orättvist att han får sju gånger så mycket som jag, säger den 5:e personen.

– Det är sant! Varför ska han få 70 kr tillbaka när jag bara får 20? De rika ska alltid ha det lite bättre, gormar den 7:e personen.

– Vänta ett tag! Skriker de 4 första som äter gratis varje dag.
– Vi får ingenting. Det här systemet utnyttjar de fattiga!

De 9 personerna skäller som hundar på den 10:e och kallar honom för allt möjligt och anklagar honom för att suga blodet ur de fattiga.

Nästa kväll kommer inte den 10:e personen till middagen. Skönt tycker de andra 9 och sätter sig ner för att äta. När notan sedan landar på bordet upptäcker de något väldigt märkligt:
Det fattas 520 Kr…

[tags]politik, samhälle, socialism, riksdagsval, val 2010, rödgrön röra, kommunism, humor[/tags]

Ask vill VERKLIGEN se dig

Så var det omedelbart dags att ansluta till gårdagens bloggpost kring det övervakningssamhälle som successivt skapas.

Justitieminister Beatrice Ask har nu meddelat att hon vill komplettera övervakningen med kameror, kameror, kameror, kameror. Detta trots att resultaten från England visar att den önskade effekten av kamerorna mer eller mindre uteblir. Även BRÅ (Brottsförebyggande Rådet) har i en forskningsrapport konstaterat att övervakningskameror inte alls ger den effekt man trott, och dessutom så har de konstaterat att det är ett tämligen dyrt sätt för att få en ringa effekt. Fler poliser ute på gatorna och bättre gatubelysning ger ett bättre resultat, och det utan att övervakningsdiskussionen ens behöver tas.

  • Problem #1 – Ask menar att butiksägare ska få sätta upp kameror helt och hållet som de vill, så länge de bara anmäler det i efterhand. Detta kommer garanterat att leda till ”vilda västern” där man ju snabbt som attan kan anmäla en installation vid ett läge där man har blivit påkommen med tassarna i syltburken. Variationer på temat ”tassarna i syltburken” lämnar jag till dig, käre läsare. Huruvida kontroller ska ske i form av t.ex. särskilda ”kameraspanare” hos Polisen framgår inte, men om någon kontroll alls ska ske så krävs det sannolikt att vi skaffar sådana poliser istället för poliser som lägger tid och kraft på att lösa brott.
  • Problem #2 – Ask vill centralisera tillståndsgivningen. Detta är ju synnerligen praktiskt, eftersom allt då med viss elegans landar beslutsmässigt nära lagstiftaren. Ett framtida och potentiellt hot mot ett fritt samhälle? Ja, vad tycker du själv?
  • Problem #3 – Ask menar att kommuner ska få det mycket lättare att övervaka det Ask kallar för ”hot spots”. Detta är alltså ställen där Ask menar att ” behovet anses stort”. Ask glömmer dock bort att berätta vem som ska ”anse” detta. Enligt en rapport från BRÅ så kan en förebyggande effekt i första hand uppstå när det gäller planerade brott, och alltså inte när det gäller t.ex. våldsbrott, brott under påverkan av sprit el. droger.
  • Problem #3 – Ask anser att Polisen ska få lägga ut bilder på sin hemsida för att få hjälp med att lösa brott. Här menar hon att det ju inte är värre än att programmet Efterlyst publicerar dessa bilder. Ask glömmer dock bort att det faktiskt är en viss skillnad mellan medierna TV och internet. Efterlyst kan kanske anses vara ett fenomen i stil med USA:s ”Most wanted”-lista, och det hon nu talar om är att lägga ut bilder på bred front på en hemsida. Problemen kring detta spektakel är många. Hur gör man med oskyldiga som visas upp i sammanhanget? Hur blir det om man lägger ut en bild på det man gissar kan vara en brottsling, när det i själva verket kanske är ett vittne som inte kommit fram ännu? Kanske ett bra verktyg för brottslingar att jaga livet ur ev. vittnen?

Det måste banne mig få vara nog med denna övervakningshysteri nu. Det GÅR INTE att automatisera polisens arbete på detta vis utan att allt går käpprätt åt skogen. Tilliten till att tekniken ska kunna lösa allt är direkt skrämmande. Varje dag i veckan, och året om så föredrar jag den riktiga trygghet som fler poliser och bättre belysning på gator och torg ger.

Elias Giertz sätter också fingret på en mycket, mycket viktig del i sammanhanget. Det måste till att man verkligen jobbar förebyggande med t.ex. problemen med våldsbrott.

[tags]politik, samhälle, hultin, riksdagen, val 2010, riksdagsval, datalagring, integritet, övervakning, erik hultin, kameraövervakning, internet, centerpartiet[/tags]

Problemet med lagstiftare

Som många redan har noterat så har Europaparlamentet i sin oändliga visdom uppmanat EU-kommissionen att utvidga Datalagringsdirektivet till att även omfatta en lagring av våra sökningar på olika sökmotorer. Anledningen är en av de 2-3 vanligaste när det gäller rättfärdigande av sådan lagstiftning. Man vill komma åt pedofiler.

Detta innebär i praktiken att Europaparlamentet anser att vi alla (du, jag, din granne, din arbetskamrat, din och min morfar o.s.v.) är potentiella pedofiler. Detta kan ingen EU-parlamentariker (som inte motarbetat detta…) neka till. Varför ska man annars lagra alla våra sökningar?

Vill man då söka information om sådana styggelser som pedofili och liknande så ger man sig i praktiken raka vägen in i ett ingenmansland där man med omedelbar verkan kan komma att utredas för barnpornografibrott. Tyvärr så blir det faktiskt ännu värre än bara så. Om misstanke uppstår så kan ens omgivning (även den yttre delen av bekantskapskretsen) komma att utsättas för avlyssning, övervakning och annat av liknande karaktär. I detta ingår sådant som att Polisen bereder sig tillträde till ens bostad för att installera t.ex. avlyssningsapparatur i din dator.

Det finns flera problem med denna typ av lagar. För det allra första så har de en skarp tendens att omedelbart glida iväg på ett sluttande plan som leder till utvidgningar av både metoder och syften. För det andra så skapar alla möjliga liknande lagar en samverkan som oundvikligen leder till att vi alla sakta men säkert hamnar under ett alltmer finmaskigt nät av övervakning, kontroll och avlyssning.

Leder då allt detta till ett tryggare samhälle? Svaret är mycket enkelt. Nix, det gör det inte. Ja, det vill säga om man nu inte anser att staten ska ha alla möjligheter att kontrollera att vi sköter oss och att ingen annan hittar på någon form av ofog som skulle kunna drabba oss. Då blir det möjligen tryggare (på samma vis som Nord-Korea är ett tryggt land), men det blir också definitivt ett ofritt samhälle där statsapparaterna styr oss istället för tvärtom.

Många ”vanliga” medborgare skulle behöva få upp sina ögon för detta, likaväl som de skulle behöva förstå att argument i stil med ”rent mjöl i påsen” inte har i diskussionen att göra.

Med fler och fler lagar som inkräktar på vår rätt till en personlig/privat sfär så kan man ju tänka sig vad som händer om ett parti med mer odemokratiska principer lyckas nå en mer framskjuten plats i det politiska livet. Då kommer det tyvärr att vara försent, eftersom vi ju då har avskaffat vår egen frihet på demokratisk väg. Med en synnerligen sur smak i munnen så måste man ha i åtanke att en så oförvitlig (OBS! Ironi.) herre som Adolf Hitler kom till makten genom demokratiska val. Förvisso så kan man alltid fortsätta att hävda att ”detta händer aldrig oss och i synnerhet inte efter att världen har upplevt Hitler. Det är dock att sticka huvudet djupare i sanden än vad en struts gör. Faktum är att det mer kan liknas vid att hela strutsen gräver ner sig.

På punkt efter punkt så måste lagar av denna typ motarbetas, analyseras, förklaras och slutligen (med största sannolikhet) förkastas. Det verkar tyvärr inte som om det finns något större intresse från våra nuvarande folkvalda för att göra just detta. Därför så har jag valt att kandidera till Riksdagen, och därför så var det ett mycket lätt beslut att skriva under väljarkontraktet för att rösta NEJ till införandet av datalagringsdirektivet i Sverige. Jag förstår inte hur svårt det kan vara för andra centerpartister att göra detsamma. Jag fattar förresten inte hur någon kandidat alls kan ha svårt med detta.

Jag vill till Riksdagen för att göra ett jobb, och inte en karriär.

[tags]politik, samhälle, hultin, riksdagen, val 2010, riksdagsval, upphovsrätt, pirater, fildelning, datalagring, integritet, övervakning, centerpartiet[/tags]

I vilken ände ska man börja?

Under många månader har det varit alltför tyst här på min blogg. Inte så att det har saknats material att skriva om eller att viljan har saknats. Jobb i massiva mängder har gjort att bloggandet tyvärr fått stå tillbaka. Tystnaden är dock slut nu (även om mycket jobb finns….), och jag upptäcker till min häpnad ett helt nytt fenomen. Av allt som man skulle kunna skriva om så är det svårt att välja vad man ska börja med. Det senaste året (egentligen ännu längre) har exempel på dumheter och korkade förslag legat som ett pärlband. Har det inte kommit från politikerhåll så har det varit ljusa idéer från t.ex. upphovsrättsindustrin. Tyvärr så har det visat sig att politiker, både i Sverige och i EU, har varit alltför lättledda.

Lättledda politiker har alltför okritiskt svalt ”information” om den ”kris” som såväl musikindustrin som filmindustrin genomgår. En ”kris” som i allt väsentligt är påhittad, eftersom inget annat företag i någon annan bransch lyckats driva en tes som går ut på att företagen (eftersom de finns) har rätt att tjäna pengar oavsett vad de själva hittar på. I alla andra branscher tvingas företagen att ta fram produkter och tjänster som kunderna vill ha. I alla andra branscher så tvingas företagen att leverera dessa tjänster på ett sådant sätt, och med sådana affärsvillkor, så att kunderna väljer just det företaget som leverantör. Dessa enkla regler MÅSTE gälla även för företag i upphovsrättsrelaterade branscher, och det måste en gång för alla förklaras i riksdagshuset, i EU-parlamentet och för olika partiers ideologiska grupper. Vissa andra särintressen skapar sina egna partier, men det behövs inget skivbolagsparti så länge som det finns lättledda politiker som hellre sväljer lobbygruppers påståenden och sedan hävdar dessa vidare i formen av ”man förstår ju att det måsta vara så att…”. Lämpligare vore att ta reda på hur saken verkligen ligger till.

ACTA-cirkusen rullar ohejdat vidare och den visar sig allt mer osympatisk för varje dag som går. På samma vis är det med alla de inskränkningar av allas vår rätt till en privat sfär som läggs till efterhand. Förslag på förslag skapar ett nät av integritetskränkande lagstiftningar, och till slut så hamnar vi i en situation där så många olika kränkande lagar finns så att det nästintill blir omöjligt att avskaffa dessa. All denna lagstiftning drivs med två huvudargument, skydd mot terrorister och jakt på pedofiler/människosmygglare. Man spelar alltså dels på skräck och på ett moralargument.

Givetvis så ska vi göra så mycket som möjligt för att inte bli frihetsberövade av terrorister, men om vi successivt börjar avskaffa vår egen frihet av rädsla för terrordåd och liknande så har faktiskt terroristerna redan vunnit. Målet med terrorismen är nämligen inte bomben i sig själv. Målet för alla terrorister är mer eller mindre politiskt, och just nu så håller vi på att överlämna segern i kriget mot terrorismen till terroristerna. Med en rejält centraliserad kontroll- och övervakningsapparat så blir hela vårt samhälle en ganska lätt måltavla. Redskapen som skapas är just sådana som terroristerna själva önskar sig, och dessa redskap är alltför starka.

Givetvis så ska pedofili och trafficking stävjas, men om man tänker sig att man t.ex. ska lagra dina och mina google-sökningar samt allas vår kommunikation via nätverk i två år eller mer så bör man ställa sig mer än en fråga. Var går gränsen egentligen? Är vi villiga att acceptera att den oskyldiga, absoluta majoriteten ska underställas fullständig kontroll för att KANSKE kunna urskilja en eller annan brottsling?

Drivs samhället vidare i en sådan riktning så kommer det att på sikt leda till att debatter dör, att diskussioner rinner ut i sanden och att vi bit för bit omvandlas till lättledd boskap.  Det kommer ALLTID att finnas grupper som argumenterar och lobbar för det ena eller andra frihetsinskränkande förslaget. Om fler och fler av dessa lyckas vinna gehör hos den lagstiftande församlingen så har vi själva avskaffat vår egen frihet. Vem ska vi då skylla på? Vem ska vi då göra uppror mot? Hur ska vi då kunna förändra samhället?

Det är samhället och medborgarna som ska styra politikerna och statsapparaten. Absolut inte tvärtom.

Jag vill till Riksdagen för att göra ett jobb, och inte en karriär.

[politik, samhälle, hultin, riksdagen, val 2010, riksdagsval, upphovsrätt, pirater, fildelning, datalagring, integritet, övervakning, centerpartiet]

Scaber Nestor har nyligen gett mig en välförtjänt spark där bak på sin blogg. Till honom och andra meddelas härmed att den tysta periodeni mitt bloggande är över.