Hur en liberal röst kan leda mot kontrollsamhället

I gårdagens inlägg skrev jag om farorna med de mindre allianspartiernas utsuddade profil. I den senaste SIFO-undersökningen ser man nu att det basuneras ut att gapet mellan blocken är halverat, vilket i sin tur skulle kunna tänkas indikera att jag har fel. Nu tror jag inte det, tyvärr. Låt mig förklara ytterligare.

Gapet har mycket riktigt halverats jämfört med tidigare, men det gäller enbart under förutsättning av att KD som verkligen hänger på gärdsgården klarar sig över 4-procentsspärren. Om KD inte gör det så kan man lugnt konstatera att alliansen får ta rejält med stryk, och det enda som då (om vi antar att denna undersökning står sig) kan rädda kvar en moderat statsminister är att man plockar in SD i alliansen.

Här vill jag redan i förväg veta om det är något som de som tror sig ha rätten att styra över oss har tänkt sig som en möjlighet. Det är med andra ord dags att klart och tydligt deklarera hur man avser att hantera detta med att SD verkar ha vunnit såpass mycket mark så att de kan vara på väg in i riksdagen.

OM man avser att ha med SD i ekvationen så börjar undertecknad verkligen att må illa över vilket resultat min liberala röst har gett. Då har min röst bidragit till att ge oss en regering som med en ångvälts flexibilitet manglar igenom övervakningsprogram och integritetskränkande elände för att sedan släppa in SD i en position där de kanske kan bygga vidare på samma tema. Vill vi ha ett storebrorssamhälle med SD vid spakarna? Ursäkta mitt ”mustiga” språk nu, men jag vill tamigfan inte se en sådan utveckling.

I vilket läge skulle då (i förlängningen) invandrare/flyktingar/homo-,bi-och transsexuella hamna?

En sak som jag i sammanhanget ser som en liten aning underhållande är den enögdhet som statsvetarprofessorn Sören Holmberg uppvisar i SvD. Han menar att om det ser ut att bli jämnt mellan blocken så kanske folk inte röstar på SD p.g.a. att det skulle kunna vara en ”bortkastad” röst. Detta är verkligen att på känt strutsmaner sticka huvudet mycket djupt i sanden. Skulle inte samma resonemang kunna appliceras på t.ex. en KD-väljare. Den senare ser ju just nu ut att vara mer ”bortkastad” än en röst på SD.

Jag har sagt det för länge sedan, men jag kan väl säga det än en gång. Alliansens agerande i FRA-frågan och andra frågor av liknande karaktär håller på att modellera om det svenska politiska landskapet. Spiken i den kistan kan man med lätthet slå in genom att svika gravt när det gäller FRA-lagen 2.0 (som om det nu inte var nog illa att FRA 1.1 släpptes igenom).

Åh vad jag önskar att jag ska få erkänna sen att mina farhågor var felaktiga. Det gör jag verkligen.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , ,

Länk till intressant.se

It´s alive….. IT´S ALIVE!!!

Ja, tyst har det varit här ett tag nu. Det har varken berott på att jag varit nöjd med sakernas tillstånd eller att min tystnad varit till salu….. Anledningen är mycket enkel. Efter nästan två månaders heltidsarbete (utan lön) med motstånd mot FRA-lagen så var det högprioriterat att lägga tid och kraft på sådant som sätter mat på bordet. Företaget/jobbet har helt enkelt krävt min odelade uppmärksamhet. Det kravet är inte på något vis borta, utan den fina tillväxt vi har kommer att kräva tid och kraft även framöver.

Den totala tystnaden ska däremot brytas, och detta annonseras härmed.

Jag har medvetet låtit bloggens tagline ”Oberoende centerpartist….” stå kvar, och anledningen till det är nog tämligen uppenbar. Som det ser ut just nu så är såväl den del av Centerpartiet som är direkt involverad i att driva regeringsfrågor som den andra del som rimligen bör driva centerfrågor fullt upptagna med att visa hur regeringsdugliga vi inom alliansen är. Resultatet av detta enkelriktade arbetssätt är att Centerpartiet numera är ytterst profillöst, och det gläder mig föga. Jag stöder i allt väsentligt både partiprogrammet och fattade stämmobeslut, trots att jag ser att partiet för att visa på just denna ”regeringsduglighet” i mångt och mycket struntar i både partiprogram och stämmobesluten.

Partiet står alltså för en sak i en given fråga, bara för att kompromissa bort dessa ståndpunkter och därefter så dyker olika riksdagsledamöter upp i bloggar eller tidningar med en förklaring på varför de gjorde nästan tvärtemot vad de tidigare sagt sig stå för. Betänk nu att den platsen i riksdagsbänken innehas tack vare att väljarna yttrade som sin vilja att man ville se vissa resultat, snarare än att man i efterhand ville höra just sin representant förklara varför han/hon gjorde tvärtom.

Regeringsdugligheten då? Om man ingår en allians (och det kan man mycket väl göra) så är det väl ändå inte så att hela allianssamarbetet ska leda till att ett eller två av allianspartierna ska åka ut ur riksdagen. Inte i någon form av matematik kan man i efterhand skjutsa över de hundratusentals rösterna till något av de andra allianspartierna. Man har då enbart lyckats förminska antalet mandat från allianspartierna i riksdagen. Nå, man kanske kan göra det om man i god tid innan valet proklamerar att det ena eller det andra av partierna läggs ner och att man därefter räknas som medlem i något av de kvarvarande allianspartierna. Lite grann tvångsanslutning på gammalt LO-vis, alltså.

Om nu någon kommer på tanken att försöka skjutsa ihop de fyra allianspartierna på en lista och skapa ”Allianspartiet” så blir jag verkligen trött. Det föreslogs faktiskt inför förra valet, men tack och lov så stoppades den tanken. Jag är tämligen övertygad om att ett sådant grepp kan kosta tapp av än mer väljare än vad opinionsundersökningarna visar just nu, och med ett sådant snillegrepp så har man säkerligen i ivern att visa ”regeringsduglighet” garanterat att Sverige inte kommer att se en borgerlig regering igen under överskådlig tid. Vi ÄR fyra partier i alliansen, och vi behöver vara just fyra partier där.

Snart börjar valpropagerandet inför nästa val att trappas upp, och då kommer vi att få svara på varför och hur vi kunde kasta ut vissa hjärtefrågor med slaskvattnet snarare än att stå upp för våra principer. Jag är hemskt ledsen, men jag har svårt att besvara en sådan fråga på ett sätt som jag själv tycker låter vettigt.

Inom en allians ska man samarbeta och man behöver kunna kompromissa. Att däremot kompromissa i närapå varenda fråga så att inget parti, utom det ”regeringsbärande” partiet Moderaterna, kan hävda att de har åstadkommit något är fel sätt att kompromissa. Skit i ”kompromissandet” och satsa istället på ren handel med frågorna. Får Centerpartiet fullt ut igenom sin vilja i en fråga så ska det givetvis kosta att något annat parti får sin vilja igenom i någon annan fråga. Det är handel, och det föredrar åtminstone jag framför det grötkokande av kompromisser som vi hittills har sett.

Maud Olofsson kan just nu inte räknas fullt ut som centerpartist, eftersom hennes primära jobb är att företräda regeringen. Så fungerar det och så bör det fungera. Just därför så finns det annat folk som ska stiga fram och vara just centerpartister i hennes frånvaro. Så fungerar det tyvärr inte, trots att det borde fungera så. Med undantag för gräsrötterna så är större delen av det officiella centerpartiet enbart företrädare för regeringen, och när allmänheten ser detta så kan partiets fortsatta självständiga existens komma att ifrågasättas. Låt oss slippa uppleva ett sådant scenario, för så får det inte gå.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Länk till intressant.se