Hultins tankegång

Det var en gång ett fantastiskt öppenhetsmanifest som ett parti bl.a. gick till val på. Efter valdagen bestämde sig partiledning och riksdagsledamöter för att det nog egentligen inte var så viktigt med det där manifestet. Dessutom kunde man ju med lite vilja tolka det som att det egentligen betydde precis det motsatta. Sagt och gjort. Man satte sig tillsammans med några andra partier som hade en annan uppfattning än den som faktiskt stod i det där manifestet. Hastigt och (mindre) lustigt hade partiet medverkat till att lagstifta om signalspaning (via FRA-lagen) och jakt på medborgare (via IPRED) och en del andra saker av liknande art. Detta fann man i partiets ledning som gott och man skrota med nöjd min det där manifestet.

Plötsligt närmade sig ett riksdagsval, och då började det bränna lite under fossingarna. Man måste försöka övertyga alla om att man ju egentligen inte alls tyckte om det man nyss gjort. Om man nu inte lyckades övertyga folk om att man tyckte på ett annat sätt än man visat genom de fattade besluten så kunde man ju faktiskt lyckas slarva bort en massa väljare. Nu var ju de där väljarna föralldel rätt så unga, och de var ju bara förstagångsväljare men ändå. En ny partiledare tillträdde och talade gott om det öppna partiet och att vi nog allt behöver en integritetsbalk i Sverige. Partistämman som beslutade att partiet ska slåss för den personliga integriteten meddelade också att de ville att partiet skulle verka för att skjuta upp införandet av ett datalagringsdirektiv som svensk lag. Man var ju trots allt emot det där direktivet. Man var nog lika mycket emot det där direktivet som man egentligen var för det där manifestet. Sagt och gjort. Ett beslut om uppskjutande togs och en grad av nöjdhet kunde ses både här och där.

Nu visar det sig att det där manifestet inte var så viktigt och den där lagen som man är emot egentligen behövs och dessutom så behöver man ju faktiskt inte följa det där beslutet som den där partistämman fattade. Frågan är om stämman och medlemmarna ens fattar att vi faktiskt visst måste ha den där lagen som gör att alla medborgares kommunikation lagras. Om vi inte har den lagen så får ju Sverige betala böter, och böter kan vi ju inte acceptera. Sen kanske det är bäst att vi pratar tyst om att det kostar mer att införa lagen än böterna och det är nog ingen som vill höra att direktivet håller på att få en översyn nere i EU. Ja, EU… Ni vet, dom där som bestämmer över Sverige. Sen är det nog inte heller någon bra idé att berätta att det finns analyser som visar att uppklarandegraden av brott bara ökar med  0,002-0,006% tack vare lagen.

I klartext då. Centerpartiets partiledning och riksdagsgrupp har beslutat sig för att snabbehandla och införa datalagringsdirektivet såsom lag i Sverige. Detta i direkt strid med stämmobeslut och egen politisk övertygelse. Visst kan det finnas en eller annan bevekelsegrund för att agera så som riksdagsgruppen aviserat att man kommer att göra. Samsyn inom Alliansen och respekt för EU-direktiv o.s.v.. Tyvärr så håller det inte ur ett partiperspektiv. Partiet ska respektera och genomföra medlemmarnas vilja. Om man inte lyckas med detta p.g.a. att man är en för liten aktör i regeringssamarbetet så innebär det inte att man med nödvändighet måste stryka flagg och kapitulera. Det hjälper då inte heller att predika om att man gjort sitt bästa inför de medlemmar som lyssnar på en eller annan plats. I de senare fallen talar man för folk som mähända intresserat lyssnar alt. som kan ta till sig olika bevekelsegrunder.

Det stora problemet är den signal man skickar till väljarkåren. De lyssnar inte alls intresserat och de tar inte i någon högre grad till sig bevekelsegrunder och annat. De ser till den genomförda politiken och de fattade besluten. De ser dessutom tydligt att medlemmarna står för något annat än partiledningen och riksdagsledamöterna. Det blir en potatis som till slut är så het så att en ej medlemsanknuten väljare inte ens försöker ta i den. I det läget urholkas partiets styrka ytterligare, även om man kanske får kompisar i andra partiers ledning. Förhandlingspositionen inom Alliansen kommer däremot att över tid försvagas ytterligare p.g.a. partiets plats som ”Sveriges otydligaste parti”.

I detta ögonblick vill bl.a. följande se ett klart deklarerat NEJ från den centerpartistiska riksdagsgruppen till införandet av datalagringsdirektivet:

CenterUppropet
CUF
Centerstudenter
Stockholmscentern

Dessutom så finns det många enskilda centerpartister som vill detsamma. Ett par av dessa:

Markus ”Lake” Berglund
Oscar Fredriksson

Andra intressanta bloggar om: ACTA, datalagringsdirektivet, trafikdatalagring, politik, samhälle, övervakning, upphovsrätt, internet, fra, centerpartiet, centeruppropet, integritet

Det är nog definitivt dags för en påminnelse till en del av våra folkvalda. Det vore ju olyckligt om de råkade glömma…

Datalagringsdirektivet tackade Centerpartiets stämma definitivt NEJ till vid partistämman i Åre. Vi pratar alltså om den lag som Centerpartiet nu bidrar till att den snabbehandlas för att införas redan nu under våren. På ren och rak svenska så måste man då, som partimedlem och väljare, fråga sig hur mycket interndemokratin är värd och om vi helt ska skippa det skådespelet. Det är svårt att föreställa sig ett kraftfullare totalhaveri än detta.

Ytterligare en sak som är värd att påminna om är att ett antal av de nuvarande riksdagsledamöterna valde att integritetscertifiera sig via CenterUppropet.se. Listan på samtliga certifierade centerpartister kan beskådas här.

För att förtydliga saker och ting en aning så innebär denna certifiering att man skrev under på följande:

Som kandidat/folkvald/politiskt aktiv för Centerpartiet stödjer jag följande principer:

• Lagar, förordningar och direktiv som införs i Sverige och EU skall alltid vara förenliga med Europakonventionen för mänskliga rättigheter.
• Kommunikation i alla dess former mellan människor skall vara fredad från statlig insyn, förutom vid brottsutredning.
• Utredning om brott skall endast få utföras av instanser inom rättsväsendet.
• Lagstiftning inom Sverige och EU skall alltid ske med full transparens för medborgarna.

Dessa punkter är inte så särskilt komplicerade, och för många var det alldeles självklart att ta steget att certifiera sig. En certifiering förpliktar ju dock. Vad gäller Datalagringsdirektivet så finns det stora tveksamheter kring överensstämmelsen med den första och den andra punkten. När det gäller ACTA så finns det sannolikt tveksamheter gällande samtliga dessa punkter, men i synnerhet när det gäller den sista punkten. Bristen på transparens har varit närmast total.

Det är alltså dags för samtliga centerpartistiska riksdagsledamöter att trycka på NEJ-knappen när det gäller införandet av datalagringsdirektivet. Det är också dags för många av dessa att rannsaka sig själva. Anser man sig leva upp till integritetscertifieringen? Nu ska inte de som valde att certifiera sig vara ensamma om att hållas till ansvar. Frågan är om det inte är värre att så många faktiskt visade sig helt ointresserade av denna certifiering. Dessa kan alltså inte ens se sig själva skriva under på de fyra punkterna. Det är mer än bara lite skrämmande.

Jag väljer i detta inlägg att inte ens veckla ut något resonemang kring utvidgningen av FRA-lagen, eftersom poängen redan nu är såpass massiv. Det finns bara en sak för samtliga centerpartister att göra då datalagringsdirektivet kommer upp, och det är vare sig att avstå eller att kvitta ut sig. Det enda som är acceptabelt är att rösta nej, nej och åter nej.

Andra intressanta bloggar om: ACTA, datalagringsdirektivet, trafikdatalagring, politik, samhälle, övervakning, upphovsrätt, internet, fra, centerpartiet, centeruppropet, integritet

När det gäller det svenska spelmonopolet så har vi en riktig långbänk. När man så söker information om var vi f.n. står så kan man få söka sig grön. Det är tämligen magert med färsk information. En av få platser som jag hittar info är hos Christopher Fjellner som skriver om det beslut som togs i EU-parlamentet i mitten av november 2011. EU-parlamentet uppmanar i det beslutet kommissionen att ta länder som upprätthåller olagliga regleringar eller spelmonopol till EG-domstolen. Sverige är ett av de länder som isåfall blir stämda av kommissionen. Danmark, Grekland, Spanien och Frankrike är några länder som snabbt tagit till sig av kritiken från Bryssel och har fattat beslut om att avskaffa de statliga spelmonopolen.

Statliga spelmonopol är f.ö. en riktigt knepig skapelse. Staten tjänar pengar på att alla spelar så mycket som möjligt och samtidigt så ska man på något märkligt vis vifta med pekpinnar om att man inte ska spela för mycket. Ovanpå allt annat så har Svenska Spel en genomsnittlig payout (andel av pengarna som går åter till spelarna) på ca 50%, vilket är riktigt uselt jämfört med de 85-98% payout som man har hos många av de casinon som finns på nätet.

I USA har man sedan 1961 haft något som heter Federal Wire Act, vilken i praktiken har förbjudit alla former av onlinespel. Precis som om det vore bättre att folk åker till Atlantic City eller Las Vegas för att spela bort sina pengar. Nu flaggar man där för en förändring som innebär att onlinespel ska tillåtas, förutom när det gäller sportevent och tävlingar. Känns lite som om det finns en lobbygrupp från Vegas som har haft en del framgångar, eller hur?

Danmark avreglerade från årsskiftet allt onlinespel. En invändning har varit att det nu skulle bli en explosion av spelberoende p.g.a. att det nu skulle bli mer lättillgängligt och legitimt. Ursäkta mig, men tillgängliheten finns redan där och jag tvivlar på att legitimiteten kring det hela skulle påverka en spelberoende människa. Man har nu utfärdat 38 licenser för spelbolag, vilket troligen kan leda till bl.a. ökad trygghet för spelarna. När det gäller tillgänglighet så är det inte så särskilt svårt att hitta sidor i stil med CasinoTop10.se som utan problem både informerar om erbjudanden och annat för de som söker t.ex. ett casino för att spela på nätet. Denna sida innehåller faktiskt t.o.m. mer info om spelberoende än vad Svenska Spels hemsida gör.

För Sveriges del så tror jag att en modell liknande Danmarks är framtiden, och det är nog dags för våra politiker att börja agera. Ja, om vi nu inte vill bli stämda av EU-kommissionen så är det ett absolut måste att agera.

Andra intressanta bloggar om: politik, samhälle, spelmonopol, poker, casino, sportbetting, lagstiftning, eu, spelmarknaden, spelutredningen

Till min stora glädje så ser jag att Centerpartiets Lena Ek har röstat NEJ till samtliga tre resolutioner grundade på Gallorapporten. Denna rapport är riktigt illa då den bl.a. vill göra internetleverantören ansvarig för legaliteten i trafiken. Den blandar även samma begrepp som fildelning, varumärkesintrång och intellektuell egendom.

Jag tar mig friheten att citera Lena när hon skriver detta, som så tydligt visar vad det handlar om:

Genom att avskaffa mere counduit utvidgas internetleverantörernas roll till att också vara övervakare. Ingen annanstans i samhället är det budbäraren som har ansvaret för innehållet. Det finns heller ingen annan plats där vi instruerar våra medborgare att INTE bryta mot lagen varje gång de använder sig av en tjänst. Tänk till exempel om vi skulle ha obligatorisk information vid frimärksförsäljning om att det är förbjudet att skicka brev med mjältbrandsbakterier.

Lena visar sig med detta än en gång vara en person som verkligen tar frågor som dessa på största allvar.

Märkligt nog så har däremot tydligen Miljöpartiets Isabella Lövin valt att rösta för rapporten. Om detta stämmer så måste vi nog konstatera att Miljöpartiet har seglat med falsk flagg i dessa frågor. Man är ju å andra sidan lierade med sossarna som drivit fram datalagringsdirektivet i EU. Frågan är då var MP egentligen kommer att stå och hur de avser att agera i fortsättningen. Det är lätt att vara kategorisk i opposition. Se nu inte denna bloggpost som något försvar för Centerpartiets agerande i integritetsfrågor. Där har det i kompromissernas namn gått riktigt, riktigt illa. Lena Ek är däremot en klar ljuspunkt i tillvaron. Tack för det!

Ord om detta från Henrik Alexandersson

Andra intressanta bloggar om: politik, samhälle, integritet, fildelning, övervakning, internet, gallo, EU, centerpartiet, miljöpartiet, upphovsrätt

Allteftersom tiden går så börjar jag nästan bli en EU-skeptiker. Uppenbart är att det i EU-parlamentet finns folk inröstade som absolut anser sig veta vad som är bäst för EU:s 500 miljoner medborgare. En sådan som just nu utmärker sig är Nessa Childers från Irland.

Hon anser nämligen att det är dags att lagstifta om Facebook-användandet. Därför har hon vänt sig med en skrivelse till EU-kommissionen. I skrivelsen menar hon att sådant som Facebook-användande kan vara hälsofarligt för allmänheten. Med hänvisning till den större lagstiftande kraften som ges av Lissabon-fördraget så menar hon att EU därför måste lagstifta kring detta med socialt nätverkande via internet.

Det finns 736 parlamentariker i EU-parlamentet, och det innebär givetvis att det måste finnas ett visst antal jubelidioter i en sådan stor församling. Skrämmande så det räcker är dock att denna typ av dårskap allt oftare verkar få gehör även hos andra parlamentariker.

Fortsätter all denna dårpippi, så vete tusan om jag är så sugen på att leva inom EU:s gränser.

Är möjligen Childers klädsmak en större hälsofara än Facebook?

Andra som har skrivit om detta är:
Johan Pettersson
Henrik Alexandersson

Andra intressanta bloggar om: internet, lagstiftning, eu, facebook, sociala medier, twitter, bloggar, bloggosfären, politik, samhälle

Som många redan har noterat så har Europaparlamentet i sin oändliga visdom uppmanat EU-kommissionen att utvidga Datalagringsdirektivet till att även omfatta en lagring av våra sökningar på olika sökmotorer. Anledningen är en av de 2-3 vanligaste när det gäller rättfärdigande av sådan lagstiftning. Man vill komma åt pedofiler.

Detta innebär i praktiken att Europaparlamentet anser att vi alla (du, jag, din granne, din arbetskamrat, din och min morfar o.s.v.) är potentiella pedofiler. Detta kan ingen EU-parlamentariker (som inte motarbetat detta…) neka till. Varför ska man annars lagra alla våra sökningar?

Vill man då söka information om sådana styggelser som pedofili och liknande så ger man sig i praktiken raka vägen in i ett ingenmansland där man med omedelbar verkan kan komma att utredas för barnpornografibrott. Tyvärr så blir det faktiskt ännu värre än bara så. Om misstanke uppstår så kan ens omgivning (även den yttre delen av bekantskapskretsen) komma att utsättas för avlyssning, övervakning och annat av liknande karaktär. I detta ingår sådant som att Polisen bereder sig tillträde till ens bostad för att installera t.ex. avlyssningsapparatur i din dator.

Det finns flera problem med denna typ av lagar. För det allra första så har de en skarp tendens att omedelbart glida iväg på ett sluttande plan som leder till utvidgningar av både metoder och syften. För det andra så skapar alla möjliga liknande lagar en samverkan som oundvikligen leder till att vi alla sakta men säkert hamnar under ett alltmer finmaskigt nät av övervakning, kontroll och avlyssning.

Leder då allt detta till ett tryggare samhälle? Svaret är mycket enkelt. Nix, det gör det inte. Ja, det vill säga om man nu inte anser att staten ska ha alla möjligheter att kontrollera att vi sköter oss och att ingen annan hittar på någon form av ofog som skulle kunna drabba oss. Då blir det möjligen tryggare (på samma vis som Nord-Korea är ett tryggt land), men det blir också definitivt ett ofritt samhälle där statsapparaterna styr oss istället för tvärtom.

Många ”vanliga” medborgare skulle behöva få upp sina ögon för detta, likaväl som de skulle behöva förstå att argument i stil med ”rent mjöl i påsen” inte har i diskussionen att göra.

Med fler och fler lagar som inkräktar på vår rätt till en personlig/privat sfär så kan man ju tänka sig vad som händer om ett parti med mer odemokratiska principer lyckas nå en mer framskjuten plats i det politiska livet. Då kommer det tyvärr att vara försent, eftersom vi ju då har avskaffat vår egen frihet på demokratisk väg. Med en synnerligen sur smak i munnen så måste man ha i åtanke att en så oförvitlig (OBS! Ironi.) herre som Adolf Hitler kom till makten genom demokratiska val. Förvisso så kan man alltid fortsätta att hävda att ”detta händer aldrig oss och i synnerhet inte efter att världen har upplevt Hitler. Det är dock att sticka huvudet djupare i sanden än vad en struts gör. Faktum är att det mer kan liknas vid att hela strutsen gräver ner sig.

På punkt efter punkt så måste lagar av denna typ motarbetas, analyseras, förklaras och slutligen (med största sannolikhet) förkastas. Det verkar tyvärr inte som om det finns något större intresse från våra nuvarande folkvalda för att göra just detta. Därför så har jag valt att kandidera till Riksdagen, och därför så var det ett mycket lätt beslut att skriva under väljarkontraktet för att rösta NEJ till införandet av datalagringsdirektivet i Sverige. Jag förstår inte hur svårt det kan vara för andra centerpartister att göra detsamma. Jag fattar förresten inte hur någon kandidat alls kan ha svårt med detta.

Jag vill till Riksdagen för att göra ett jobb, och inte en karriär.

Andra intressanta bloggar om: politik, samhälle, hultin, riksdagen, val 2010, riksdagsval, upphovsrätt, pirater, fildelning, datalagring, integritet, övervakning, centerpartiet

Under många månader har det varit alltför tyst här på min blogg. Inte så att det har saknats material att skriva om eller att viljan har saknats. Jobb i massiva mängder har gjort att bloggandet tyvärr fått stå tillbaka. Tystnaden är dock slut nu (även om mycket jobb finns….), och jag upptäcker till min häpnad ett helt nytt fenomen. Av allt som man skulle kunna skriva om så är det svårt att välja vad man ska börja med. Det senaste året (egentligen ännu längre) har exempel på dumheter och korkade förslag legat som ett pärlband. Har det inte kommit från politikerhåll så har det varit ljusa idéer från t.ex. upphovsrättsindustrin. Tyvärr så har det visat sig att politiker, både i Sverige och i EU, har varit alltför lättledda.

Lättledda politiker har alltför okritiskt svalt ”information” om den ”kris” som såväl musikindustrin som filmindustrin genomgår. En ”kris” som i allt väsentligt är påhittad, eftersom inget annat företag i någon annan bransch lyckats driva en tes som går ut på att företagen (eftersom de finns) har rätt att tjäna pengar oavsett vad de själva hittar på. I alla andra branscher tvingas företagen att ta fram produkter och tjänster som kunderna vill ha. I alla andra branscher så tvingas företagen att leverera dessa tjänster på ett sådant sätt, och med sådana affärsvillkor, så att kunderna väljer just det företaget som leverantör. Dessa enkla regler MÅSTE gälla även för företag i upphovsrättsrelaterade branscher, och det måste en gång för alla förklaras i riksdagshuset, i EU-parlamentet och för olika partiers ideologiska grupper. Vissa andra särintressen skapar sina egna partier, men det behövs inget skivbolagsparti så länge som det finns lättledda politiker som hellre sväljer lobbygruppers påståenden och sedan hävdar dessa vidare i formen av ”man förstår ju att det måsta vara så att…”. Lämpligare vore att ta reda på hur saken verkligen ligger till.

ACTA-cirkusen rullar ohejdat vidare och den visar sig allt mer osympatisk för varje dag som går. På samma vis är det med alla de inskränkningar av allas vår rätt till en privat sfär som läggs till efterhand. Förslag på förslag skapar ett nät av integritetskränkande lagstiftningar, och till slut så hamnar vi i en situation där så många olika kränkande lagar finns så att det nästintill blir omöjligt att avskaffa dessa. All denna lagstiftning drivs med två huvudargument, skydd mot terrorister och jakt på pedofiler/människosmygglare. Man spelar alltså dels på skräck och på ett moralargument.

Givetvis så ska vi göra så mycket som möjligt för att inte bli frihetsberövade av terrorister, men om vi successivt börjar avskaffa vår egen frihet av rädsla för terrordåd och liknande så har faktiskt terroristerna redan vunnit. Målet med terrorismen är nämligen inte bomben i sig själv. Målet för alla terrorister är mer eller mindre politiskt, och just nu så håller vi på att överlämna segern i kriget mot terrorismen till terroristerna. Med en rejält centraliserad kontroll- och övervakningsapparat så blir hela vårt samhälle en ganska lätt måltavla. Redskapen som skapas är just sådana som terroristerna själva önskar sig, och dessa redskap är alltför starka.

Givetvis så ska pedofili och trafficking stävjas, men om man tänker sig att man t.ex. ska lagra dina och mina google-sökningar samt allas vår kommunikation via nätverk i två år eller mer så bör man ställa sig mer än en fråga. Var går gränsen egentligen? Är vi villiga att acceptera att den oskyldiga, absoluta majoriteten ska underställas fullständig kontroll för att KANSKE kunna urskilja en eller annan brottsling?

Drivs samhället vidare i en sådan riktning så kommer det att på sikt leda till att debatter dör, att diskussioner rinner ut i sanden och att vi bit för bit omvandlas till lättledd boskap.  Det kommer ALLTID att finnas grupper som argumenterar och lobbar för det ena eller andra frihetsinskränkande förslaget. Om fler och fler av dessa lyckas vinna gehör hos den lagstiftande församlingen så har vi själva avskaffat vår egen frihet. Vem ska vi då skylla på? Vem ska vi då göra uppror mot? Hur ska vi då kunna förändra samhället?

Det är samhället och medborgarna som ska styra politikerna och statsapparaten. Absolut inte tvärtom.

Jag vill till Riksdagen för att göra ett jobb, och inte en karriär.

[politik, samhälle, hultin, riksdagen, val 2010, riksdagsval, upphovsrätt, pirater, fildelning, datalagring, integritet, övervakning, centerpartiet]

Scaber Nestor har nyligen gett mig en välförtjänt spark där bak på sin blogg. Till honom och andra meddelas härmed att den tysta periodeni mitt bloggande är över.

Jag har varit förvånansvärt tyst ett tag nu. Detta beror blott och enbart på att företaget kräver mycket under uppbyggnaden.

Min tystnad har alltså inte berott på att det saknats tokigheter och knas att skriva om. Snarare så verkar tokigheterna frodas fullt ut.

Bland det senaste som har hänt är att min partikamrat Staffan Danielsson har tillkännagett som sin mening att ”frifräsare” skulle hota alliansregeringen. Detta är en helt felaktig slutsats. Om jag eller någon annan lyckas ta sig till riksdagen via personvalskryss som baseras på en viss princip så ska jag alltså enligt Staffan Danielsson endera skippa de principerna om jag lyckas alternativt så ska jag inte alls kandidera.

Långt ifrån alla frågor är av arten kabinettsfrågor, och dessutom så är det så att man faktiskt även inom ramen för ett samarbete måste kunna tillstå att man inte alltid är överens. Vore alla allianspartier helt överens om alla frågor så kan man ju undra varför vi då ska tillhöra 4 partier.

Enligt undertecknad så är det snarare så att personvalskryssade ”frifräsare” i högsta grad bidrar till att utveckla en mer riktig demokrati i Sverige. Det är dessutom så att man som personvalskryssad har tagit på sig att med styrka representera sina väljare och den landsända man representerar.

Vi har att välja mellan en större betongifiering av alliansen där landsändor, principer och annat kommer att väga oerhört lätt eller att se hur ”frifräsare” faktiskt bidrar till debatten genom att föra in väljarnas önskemål på den politiska nationalarenan.

Är då jag en ”frifräsare”? Javisst är jag det. Jag har ju vissa principer som jag ser som heliga. När det t.ex. gäller datalagringen så anser jag att den är en styggelse, och den har dessutom sitt ursprung hos Socialdemokraterna. I ett fritt och modernt samälle har denna typ av insatser inget berättigande. Skulle vi medborgare t.ex. kunna tänka oss att överlämna samtliga kuvert försedda med vårt namn samt avsändarens identitet till staten för arkivering inför ev. framtida brottsutredningar? Skulle inte tro det. Varför ska vi då införa datalagring som dessutom med största säkerhet är ett uruselt verktyg när det gäller att fånga t.ex. terrorister.

Jag är vid det här laget även en bekräftad ”frifräsare”, eftersom jag (troligen) som förste centerpartist har valt att skriva under och posta in ett väljarkontrakt där jag garanterar att jag har för avsikt att rösta nej till lagen om datalagring efter valet. Jag går alltså öppet ut med detta redan nu, oavsett vilken regering vi får efter valet. Jag seglar alltså inte under falsk flagg.

Jag vill till riksdagen för att göra ett jobb och inte en karriär.

Hanna skriver skarpt om att makten i sig inte får bli det centrala. Dåliga beslut är dåliga oavsett vem som lägger förslaget.

Per konstaterar att ”frifräseri” faktiskt kan vara av godo.

Andra intressanta bloggar om: politik, samhälle, regeringen, integritet, avlyssning, övervakning, riksdagen, datalagring