Hur blir det nu med spelmarknaden?

När det gäller det svenska spelmonopolet så har vi en riktig långbänk. När man så söker information om var vi f.n. står så kan man få söka sig grön. Det är tämligen magert med färsk information. En av få platser som jag hittar info är hos Christopher Fjellner som skriver om det beslut som togs i EU-parlamentet i mitten av november 2011. EU-parlamentet uppmanar i det beslutet kommissionen att ta länder som upprätthåller olagliga regleringar eller spelmonopol till EG-domstolen. Sverige är ett av de länder som isåfall blir stämda av kommissionen. Danmark, Grekland, Spanien och Frankrike är några länder som snabbt tagit till sig av kritiken från Bryssel och har fattat beslut om att avskaffa de statliga spelmonopolen.

Statliga spelmonopol är f.ö. en riktigt knepig skapelse. Staten tjänar pengar på att alla spelar så mycket som möjligt och samtidigt så ska man på något märkligt vis vifta med pekpinnar om att man inte ska spela för mycket. Ovanpå allt annat så har Svenska Spel en genomsnittlig payout (andel av pengarna som går åter till spelarna) på ca 50%, vilket är riktigt uselt jämfört med de 85-98% payout som man har hos många av de casinon som finns på nätet.

I USA har man sedan 1961 haft något som heter Federal Wire Act, vilken i praktiken har förbjudit alla former av onlinespel. Precis som om det vore bättre att folk åker till Atlantic City eller Las Vegas för att spela bort sina pengar. Nu flaggar man där för en förändring som innebär att onlinespel ska tillåtas, förutom när det gäller sportevent och tävlingar. Känns lite som om det finns en lobbygrupp från Vegas som har haft en del framgångar, eller hur?

Danmark avreglerade från årsskiftet allt onlinespel. En invändning har varit att det nu skulle bli en explosion av spelberoende p.g.a. att det nu skulle bli mer lättillgängligt och legitimt. Ursäkta mig, men tillgängliheten finns redan där och jag tvivlar på att legitimiteten kring det hela skulle påverka en spelberoende människa. Man har nu utfärdat 38 licenser för spelbolag, vilket troligen kan leda till bl.a. ökad trygghet för spelarna. När det gäller tillgänglighet så är det inte så särskilt svårt att hitta sidor i stil med CasinoTop10.se som utan problem både informerar om erbjudanden och annat för de som söker t.ex. ett casino för att spela på nätet. Denna sida innehåller faktiskt t.o.m. mer info om spelberoende än vad Svenska Spels hemsida gör.

För Sveriges del så tror jag att en modell liknande Danmarks är framtiden, och det är nog dags för våra politiker att börja agera. Ja, om vi nu inte vill bli stämda av EU-kommissionen så är det ett absolut måste att agera.

[tags]politik, samhälle, spelmonopol, poker, casino, sportbetting, lagstiftning, eu, spelmarknaden, spelutredningen[/tags]

Tycker om dig, Lena Ek

Till min stora glädje så ser jag att Centerpartiets Lena Ek har röstat NEJ till samtliga tre resolutioner grundade på Gallorapporten. Denna rapport är riktigt illa då den bl.a. vill göra internetleverantören ansvarig för legaliteten i trafiken. Den blandar även samma begrepp som fildelning, varumärkesintrång och intellektuell egendom.

Jag tar mig friheten att citera Lena när hon skriver detta, som så tydligt visar vad det handlar om:

Genom att avskaffa mere counduit utvidgas internetleverantörernas roll till att också vara övervakare. Ingen annanstans i samhället är det budbäraren som har ansvaret för innehållet. Det finns heller ingen annan plats där vi instruerar våra medborgare att INTE bryta mot lagen varje gång de använder sig av en tjänst. Tänk till exempel om vi skulle ha obligatorisk information vid frimärksförsäljning om att det är förbjudet att skicka brev med mjältbrandsbakterier.

Lena visar sig med detta än en gång vara en person som verkligen tar frågor som dessa på största allvar.

Märkligt nog så har däremot tydligen Miljöpartiets Isabella Lövin valt att rösta för rapporten. Om detta stämmer så måste vi nog konstatera att Miljöpartiet har seglat med falsk flagg i dessa frågor. Man är ju å andra sidan lierade med sossarna som drivit fram datalagringsdirektivet i EU. Frågan är då var MP egentligen kommer att stå och hur de avser att agera i fortsättningen. Det är lätt att vara kategorisk i opposition. Se nu inte denna bloggpost som något försvar för Centerpartiets agerande i integritetsfrågor. Där har det i kompromissernas namn gått riktigt, riktigt illa. Lena Ek är däremot en klar ljuspunkt i tillvaron. Tack för det!

Ord om detta från Henrik Alexandersson

[tags]politik, samhälle, integritet, fildelning, övervakning, internet, gallo, EU, centerpartiet, miljöpartiet, upphovsrätt[/tags]

Du och jag fattar inte vårt eget bästa

Allteftersom tiden går så börjar jag nästan bli en EU-skeptiker. Uppenbart är att det i EU-parlamentet finns folk inröstade som absolut anser sig veta vad som är bäst för EU:s 500 miljoner medborgare. En sådan som just nu utmärker sig är Nessa Childers från Irland.

Hon anser nämligen att det är dags att lagstifta om Facebook-användandet. Därför har hon vänt sig med en skrivelse till EU-kommissionen. I skrivelsen menar hon att sådant som Facebook-användande kan vara hälsofarligt för allmänheten. Med hänvisning till den större lagstiftande kraften som ges av Lissabon-fördraget så menar hon att EU därför måste lagstifta kring detta med socialt nätverkande via internet.

Det finns 736 parlamentariker i EU-parlamentet, och det innebär givetvis att det måste finnas ett visst antal jubelidioter i en sådan stor församling. Skrämmande så det räcker är dock att denna typ av dårskap allt oftare verkar få gehör även hos andra parlamentariker.

Fortsätter all denna dårpippi, så vete tusan om jag är så sugen på att leva inom EU:s gränser.

Är möjligen Childers klädsmak en större hälsofara än Facebook?

Andra som har skrivit om detta är:
Johan Pettersson
Henrik Alexandersson
[tags]internet, lagstiftning, eu, facebook, sociala medier, twitter, bloggar, bloggosfären, politik, samhälle[/tags]

Problemet med lagstiftare

Som många redan har noterat så har Europaparlamentet i sin oändliga visdom uppmanat EU-kommissionen att utvidga Datalagringsdirektivet till att även omfatta en lagring av våra sökningar på olika sökmotorer. Anledningen är en av de 2-3 vanligaste när det gäller rättfärdigande av sådan lagstiftning. Man vill komma åt pedofiler.

Detta innebär i praktiken att Europaparlamentet anser att vi alla (du, jag, din granne, din arbetskamrat, din och min morfar o.s.v.) är potentiella pedofiler. Detta kan ingen EU-parlamentariker (som inte motarbetat detta…) neka till. Varför ska man annars lagra alla våra sökningar?

Vill man då söka information om sådana styggelser som pedofili och liknande så ger man sig i praktiken raka vägen in i ett ingenmansland där man med omedelbar verkan kan komma att utredas för barnpornografibrott. Tyvärr så blir det faktiskt ännu värre än bara så. Om misstanke uppstår så kan ens omgivning (även den yttre delen av bekantskapskretsen) komma att utsättas för avlyssning, övervakning och annat av liknande karaktär. I detta ingår sådant som att Polisen bereder sig tillträde till ens bostad för att installera t.ex. avlyssningsapparatur i din dator.

Det finns flera problem med denna typ av lagar. För det allra första så har de en skarp tendens att omedelbart glida iväg på ett sluttande plan som leder till utvidgningar av både metoder och syften. För det andra så skapar alla möjliga liknande lagar en samverkan som oundvikligen leder till att vi alla sakta men säkert hamnar under ett alltmer finmaskigt nät av övervakning, kontroll och avlyssning.

Leder då allt detta till ett tryggare samhälle? Svaret är mycket enkelt. Nix, det gör det inte. Ja, det vill säga om man nu inte anser att staten ska ha alla möjligheter att kontrollera att vi sköter oss och att ingen annan hittar på någon form av ofog som skulle kunna drabba oss. Då blir det möjligen tryggare (på samma vis som Nord-Korea är ett tryggt land), men det blir också definitivt ett ofritt samhälle där statsapparaterna styr oss istället för tvärtom.

Många ”vanliga” medborgare skulle behöva få upp sina ögon för detta, likaväl som de skulle behöva förstå att argument i stil med ”rent mjöl i påsen” inte har i diskussionen att göra.

Med fler och fler lagar som inkräktar på vår rätt till en personlig/privat sfär så kan man ju tänka sig vad som händer om ett parti med mer odemokratiska principer lyckas nå en mer framskjuten plats i det politiska livet. Då kommer det tyvärr att vara försent, eftersom vi ju då har avskaffat vår egen frihet på demokratisk väg. Med en synnerligen sur smak i munnen så måste man ha i åtanke att en så oförvitlig (OBS! Ironi.) herre som Adolf Hitler kom till makten genom demokratiska val. Förvisso så kan man alltid fortsätta att hävda att ”detta händer aldrig oss och i synnerhet inte efter att världen har upplevt Hitler. Det är dock att sticka huvudet djupare i sanden än vad en struts gör. Faktum är att det mer kan liknas vid att hela strutsen gräver ner sig.

På punkt efter punkt så måste lagar av denna typ motarbetas, analyseras, förklaras och slutligen (med största sannolikhet) förkastas. Det verkar tyvärr inte som om det finns något större intresse från våra nuvarande folkvalda för att göra just detta. Därför så har jag valt att kandidera till Riksdagen, och därför så var det ett mycket lätt beslut att skriva under väljarkontraktet för att rösta NEJ till införandet av datalagringsdirektivet i Sverige. Jag förstår inte hur svårt det kan vara för andra centerpartister att göra detsamma. Jag fattar förresten inte hur någon kandidat alls kan ha svårt med detta.

Jag vill till Riksdagen för att göra ett jobb, och inte en karriär.

[tags]politik, samhälle, hultin, riksdagen, val 2010, riksdagsval, upphovsrätt, pirater, fildelning, datalagring, integritet, övervakning, centerpartiet[/tags]

I vilken ände ska man börja?

Under många månader har det varit alltför tyst här på min blogg. Inte så att det har saknats material att skriva om eller att viljan har saknats. Jobb i massiva mängder har gjort att bloggandet tyvärr fått stå tillbaka. Tystnaden är dock slut nu (även om mycket jobb finns….), och jag upptäcker till min häpnad ett helt nytt fenomen. Av allt som man skulle kunna skriva om så är det svårt att välja vad man ska börja med. Det senaste året (egentligen ännu längre) har exempel på dumheter och korkade förslag legat som ett pärlband. Har det inte kommit från politikerhåll så har det varit ljusa idéer från t.ex. upphovsrättsindustrin. Tyvärr så har det visat sig att politiker, både i Sverige och i EU, har varit alltför lättledda.

Lättledda politiker har alltför okritiskt svalt ”information” om den ”kris” som såväl musikindustrin som filmindustrin genomgår. En ”kris” som i allt väsentligt är påhittad, eftersom inget annat företag i någon annan bransch lyckats driva en tes som går ut på att företagen (eftersom de finns) har rätt att tjäna pengar oavsett vad de själva hittar på. I alla andra branscher tvingas företagen att ta fram produkter och tjänster som kunderna vill ha. I alla andra branscher så tvingas företagen att leverera dessa tjänster på ett sådant sätt, och med sådana affärsvillkor, så att kunderna väljer just det företaget som leverantör. Dessa enkla regler MÅSTE gälla även för företag i upphovsrättsrelaterade branscher, och det måste en gång för alla förklaras i riksdagshuset, i EU-parlamentet och för olika partiers ideologiska grupper. Vissa andra särintressen skapar sina egna partier, men det behövs inget skivbolagsparti så länge som det finns lättledda politiker som hellre sväljer lobbygruppers påståenden och sedan hävdar dessa vidare i formen av ”man förstår ju att det måsta vara så att…”. Lämpligare vore att ta reda på hur saken verkligen ligger till.

ACTA-cirkusen rullar ohejdat vidare och den visar sig allt mer osympatisk för varje dag som går. På samma vis är det med alla de inskränkningar av allas vår rätt till en privat sfär som läggs till efterhand. Förslag på förslag skapar ett nät av integritetskränkande lagstiftningar, och till slut så hamnar vi i en situation där så många olika kränkande lagar finns så att det nästintill blir omöjligt att avskaffa dessa. All denna lagstiftning drivs med två huvudargument, skydd mot terrorister och jakt på pedofiler/människosmygglare. Man spelar alltså dels på skräck och på ett moralargument.

Givetvis så ska vi göra så mycket som möjligt för att inte bli frihetsberövade av terrorister, men om vi successivt börjar avskaffa vår egen frihet av rädsla för terrordåd och liknande så har faktiskt terroristerna redan vunnit. Målet med terrorismen är nämligen inte bomben i sig själv. Målet för alla terrorister är mer eller mindre politiskt, och just nu så håller vi på att överlämna segern i kriget mot terrorismen till terroristerna. Med en rejält centraliserad kontroll- och övervakningsapparat så blir hela vårt samhälle en ganska lätt måltavla. Redskapen som skapas är just sådana som terroristerna själva önskar sig, och dessa redskap är alltför starka.

Givetvis så ska pedofili och trafficking stävjas, men om man tänker sig att man t.ex. ska lagra dina och mina google-sökningar samt allas vår kommunikation via nätverk i två år eller mer så bör man ställa sig mer än en fråga. Var går gränsen egentligen? Är vi villiga att acceptera att den oskyldiga, absoluta majoriteten ska underställas fullständig kontroll för att KANSKE kunna urskilja en eller annan brottsling?

Drivs samhället vidare i en sådan riktning så kommer det att på sikt leda till att debatter dör, att diskussioner rinner ut i sanden och att vi bit för bit omvandlas till lättledd boskap.  Det kommer ALLTID att finnas grupper som argumenterar och lobbar för det ena eller andra frihetsinskränkande förslaget. Om fler och fler av dessa lyckas vinna gehör hos den lagstiftande församlingen så har vi själva avskaffat vår egen frihet. Vem ska vi då skylla på? Vem ska vi då göra uppror mot? Hur ska vi då kunna förändra samhället?

Det är samhället och medborgarna som ska styra politikerna och statsapparaten. Absolut inte tvärtom.

Jag vill till Riksdagen för att göra ett jobb, och inte en karriär.

[politik, samhälle, hultin, riksdagen, val 2010, riksdagsval, upphovsrätt, pirater, fildelning, datalagring, integritet, övervakning, centerpartiet]

Scaber Nestor har nyligen gett mig en välförtjänt spark där bak på sin blogg. Till honom och andra meddelas härmed att den tysta periodeni mitt bloggande är över.