Arkiv

Gästbloggning

Storebrors välsignelse

Gästbloggning av Calle Jonsson – Centerpartist

När han vaknade på morgonen visste han att den här dagen skulle bli bra. Det var morgondagen som oroade lite.

Efter dusch, rakning och en snabb frukost satte han sig i bilen och åkte till jobbet. Parkerade på det vanliga stället, gick de knappa två hundra meterna till kontoret, tog hissen upp, knappade in koden på dörren och gick in. Krängde av sig jackan och slängde den på besöksstolen. Sedan slog han igång datorn.

Medan datorn startade upp gick han till automaten och hämtade dagens första kopp kaffe. Tillbaka in på kontoret. Kollade mejlen och svarade pliktskyldigt på de som verkade viktiga. Sedan surfade han ut på nätet.

Han hade alltid haft en förkärlek till naturen, men inte tidigare vågat sig ut i vildmarken. Till helgen skulle det dock bli av på riktigt.

Han hade hittat en sajt som tipsade om trygga vildmarksupplevelser, och fastnat för ett stycke urskog på gränsen mellan Ångermanland och Medelpad. Det var dit han skulle bege sig – nu när det var säkert.

Förut hade han varit tvungen att försäkra sig om att det fanns täckning på mobilen. Det hade begränsat honom. Men nu behövde han inte vara orolig om signalstyrkan gick under tre sträck på displayen.

Sedan kamerorna kommit upp runt om i skogen var risken att gå vilse lika med noll. Och skulle man ändå lyckas med det så var man lätt att hitta. Även om man inte gjort operationen än.

Kamerorna fungerade så pass bra att ingen hade varit vilse längre än ett par timmar innan hjälp skickades ut. ”Vilken ynnest”, tänkte han.

Det blev inte så mycket mer gjort på kontoret den dagen. Han fiskade upp jackan från stolen och gick.

Det blev en runda på stan. Handlade lite mat och kollade i skyltfönster i en timme. Sedan satte han sig i bilen och for hem.

Väl hemma satte han sig vid datorn.

Hans minne hade blivit sämre på sista tiden och då var Dagboken ett bra hjälpmedel att friska upp det med.

Det var faktiskt helt otroligt bra hur staten hade ordnat det. ”Vilken service, hur skulle jag klara mig utan Dagboken”, tänkte han.

Staten hade ordnat så att alla kunde gå in och kolla vad de haft för sig under dagen. Och hade man besvär med att hitta igen sina förehavanden så var det bara att mejla supporten – de hade koll på allt.

Men han hade inga bekymmer att hitta igen sig själv. Efter ett par klick kunde han konstatera att han filmats av 201 kameror, och tyckte själv att han såg ganska bra ut i den där blå jackan. Han hade betalat 123,50 för maten på affären, kommit till kontoret klockan 8.04 och gått hem klockan 16.37.

Leendet blev dock lite blekare då han upptäckte att han fått fortkörningsböter. Han hade avverkat sträckan mellan kamera 19 på E4:an och kamera 362 vid infarten till radhuslängan på 16 minuter. Det var en och en halv minut for fort och innebar 900 kronor i böter. Smidigt nog kunde han betala böterna direkt via Dagboken. Servicen gick det inte att klaga på.

Lite oroligt kändes det ändå när han gick till sängs den kvällen. För i morgon var det hans tur att få det gjort.

Några kamrater hade redan fixat det. De hade inte tyckt att det gjort särskilt ont, men det hade tagit några dagar att vänja sig.

Morgonen kom och det var fixat på några minuter – och han som hade oroat sig så. Nu kände han sig som en riktig medborgare.

Även om chipet i nacken skavde lite, så visste han att han var trygg.

Andra intressanta bloggar om: , ,

Tankar om FRA-lagen. / Magnus Norell

Här följer en gästbloggning av Magnus Norell, fil dr, forskare vid Försvarets forskningsinstitut (FOI).

– – – –
“We the People….”

….“That to secure these rights, Governments are instituted among Men, deriving their just powers from the consent of the governed.”

Meningarna ovan kommer från två dokument som berör grundläggande premisser för hur demokratier fungerar och struktureras. De första orden är från ingressen till den amerikanska konstitutionen och i all sin enkelhet belyser de det faktum att det är ”vi, folket” som är grunden för all demokratisk statsbyggnad. Detta är en av de finaste frukterna av upplysningens idévärld och ett exempel på hur dessa idéer aktivt förts vidare i en levande grundlag. Något som understryks än mer av det andra citatet. Det kommer från det andra stycket i den amerikanska självständighetsdeklarationen och är, även detta, en påminnelse – en självklar sådan – att i demokratier är det enskilda människor som utgör grundstenarna i samhällsbygget, samt att dessa människor har en mängd rättigheter (och skyldigheter) som inte får missbrukas eller åsidosättas, i varje fall inte utan riktigt goda skäl.

Båda dessa dokument utgår från att just ”vi, folket” förutsätts vara både förnuftiga och tillräckligt insatta i frågor för att kunna fatta beslut, även i svåra och komplicerade frågor.

Dessa resonemang leder så in på en av de två huvudfrågor kring vilka FRA-debatten kretsat under månaderna som gått sedan omröstningen i juni, nämligen de principiella invändningarna mot lagen. Dessa invändningar är av både juridisk och politisk karaktär. Vad gäller de många juridiska invändningarna (som redan lett till en anmälan till Europadomstolen) hänvisar jag till de jurister som föredömligt artikulerat denna kritik. Några exempel är Clarence Crafoord (vid Centrum för Rättvisa) och förre SÄPO-chefen Anders Eriksson. Dessa argument väger naturligtvis tungt och det är märkligt att inte dessa, rätt självklara, lätt förutsedda problem beaktades innan lagen lades fram för omröstning.

De politisk-principiella argumenten mot lagen är också tunga. Dessa principiella invändningar har riktat in sig på ingreppen i medborgarnas privata sfärer – oavsett om det gäller e-post, sms eller annan elektronisk trafik – samt de övergrepp som den massavlyssning det är frågan om utgör (för mer om definition av massavlyssning; se t.ex. Mark Klamberg: FRA är massavlyssning) Möjligen kan jag anse att dessa för demokratin så viktiga argument lite väl lätthänt viftas bort av lagens förespråkare.

Det är värt att understryka att det är frågan om brott mot vår egen grundlag, europakonventionen om de mänskliga rättigheterna samt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. De ingrepp som är tillåtna i dessa rättigheter förutsätter antingen brottsmisstanke – vilket naturligtvis kan vara svårt när det gäller underrättelseverksamhet – krigstillstånd eller annat allvarligt yttre hot. Men inga argument att det skulle råda någon form av ytterligt svår hotbild har presterats av förespråkarna. Detta för oss in på den andra huvudfrågan kring vilken debatten rört sig, nämligen den om hur effektiv denna lag kan anses bli med hänsyn till det förespråkarna säger att den ska göra; skydda mot ”yttre hot”.

Om vi för en stund bortser från bristen på sådana hot och accepterar att de finns kan man konstatera att mandatet för FRA:s inriktning är mycket bred. Som dessa yttre hot beskrivs i propositionen (sid. 17 och 36 t.ex.) omfattar det allt från internationell terrorism, över miljöhot till IT-beroende och försörjningskriser. Här inställer sig en rad utmaningar för FRA att, ska vi säga, ”fokusera verksamheten”. Detta ska hanteras genom att regeringen anger prioritetsinriktning, därefter tas det fram ”filter” för att komma åt det som är av intresse. I debatten har FRA hävdat att dessa filter främst ska vara av teknisk art, alltså tekniska parametrar som t.ex. e-postadresser, telefonnummer eller kemiska formler. Inget hindrar dock att personuppgifter som t.ex. namn, etnisk tillhörighet samt religiösa och politiska åsikter också används. Detta framgår av lagtexten. Enligt proposition sägs det vidare att utformningen av dessa sökbegrepp betraktas som en praktisk fråga för FRA att lösa. Huruvida detta kommer att ändras eller inte återstår att se. Men det är viktigt att komma ihåg att för att någon utanförstående, den ”domstolsliknande nämnd” som det talas om t.ex., ska kunna ha en vettig åsikt om dessa sökbegrepp/filter krävs det en bakgrundskunskap som det i praktiken är omöjligt att ha utan stor och flerårig insikt i just underrättelsefrågor.

Låt oss också hålla i minnet att det ska ske i ljuset av att det unika i FRA-lagen är att den möjliggör konstant övervakning av kommunikation, samt att den utgör en kraftig utökning av FRA:s mandat eftersom all kabeltrafik som korsar landet, potentiellt, överförs till FRA. Detta skall ske via de s.k. portaler som operatörerna skall skicka trafiken till.

Kan detta fungera som ett skydd mot en i sanning ganska hemsk omvärld, om man får tro FRA och regeringen? För det första: som organ för att kunna kontrollera medborgarna är detta instrument varje illasinnad regerings ”våta dröm”. Därmed absolut inte sagt att denna regering är illasinnad eller att FRA inte har ”rent mjöl i sin påse”. Tvärtom, förespråkarna menar säkert väl men icke förty, denna lag ger myndigheterna en laglig möjlighet att penetrera medborgarna på ett sätt som inte funnits förut. Det är en långsiktig potentiell risk med lagen; vi vet av erfarenhet att all sådan kraftigt utökad avlyssning och övervakning lätt kan leda till både läckage och missbruk och detta på bekostnad av människors rättssäkerhet och integritet.

Som spionverktyg (och FRA bedriver även spionverksamhet) kan det kanske också fungera; jag har inga problem med det. Spioneri förekommer överallt och Sverige bör självklart också ha möjlighet att avlyssna främmande makt. Återigen är det regeringen som bestämmer inriktning.

Så var det då övriga frågor om det finns yttre hot. Terrorism, som jag vågar påstå att jag kan en hel del om, kan, som ett sätt bland flera, bekämpas med avlyssning. Men för att vara effektiv måste den riktas in. Du bör veta mot vem (eller vilka om det rör sig om t.ex. en terroristcell) du ska spana mot. Det förekommer redan idag, så av det skälet behövs ingen sådan här lag. Om man nu vill ha ett explicit tillstånd att spana i kabel (vilket alltså redan förekommer) kan man naturligtvis med lätthet skriva in det i de lagar och förordningar som idag styr verksamheten. Men det måste finnas reella skäl och tydliga mål för att det ska bli effektivt. Annars riskerar det att bli någon form av ”låt-oss-kolla-om-det-finns-något-farligt-där-ute” verksamhet. Och om det nu finns några sådana verkligt tydliga hotbilder ”därute” vore det väl klädsamt om regeringen åtminstone antydde hur de ser ut?

När detta skrivs har debatten inträtt i ett skede som i mångt och mycket handlar om diverse tekniska lösningar för att komma tillrätta med lagens otydligheter och, faktiskt, rena olagligheterna. Och jag tror att det är precis där som förespråkarna vill ha debatten; att handla om tekniska ”lösningar” i stället för de mycket svårare principiella frågorna.

Så hur blev det så här? Jag tror två olika ”ideologiska skolor” möts här; Dels den ”svenska modellen” med samsyn, samförstånd och undvikande av konflikter. Dvs. inget är helt ”dåligt” utan det går alltid att kompromissa. För att göra det undviker man de riktigt svåra frågorna som t.ex. kränkningar och omotiverad spaning på stora mängder människor. Hit tror jag de flesta riksdagsledamöter hör. Detta förklarar även det i sig ganska obehagliga faktum att Riksdagen i ett av de fredligaste länderna i Europa, med enkel majoritet dessutom, åsidosatt sin egen grundlag som faktiskt förbjuder det allmänna att undersöka ”brev eller annan förtrolig försändelse” eller att avlyssna ”telefonsamtal eller annan förtroligt meddelande”.

Den andra ideologiska skolan är en ibland naiv syn på vad man kan göra tekniskt. Dvs. ”vi kan göra detta och därför är det bra att vi gör det”. Begreppet ”teknikneutral lagstiftning” passar som illustration till vad jag menar. En övertro på att tekniska innovationer kan leda till fantastiska genombrott.

Oförmågan hos båda dess ideologiska inriktningar att förstå reaktionerna på FRA-lagen är betecknande, men alls inte oväntade. Företrädare för båda dessa ideologiska inriktningar har reagerat på motståndet med att ”folk har inte förstått” och måste därför lugnas/övertygas/upplysas. Att det till mycket stor del är tvärtom: människor förstår visst vad det är frågan om, och det är DÄRFÖR man reagerar, finns inte med i tankeapparaten.

Till syvende og sidst är det ju också så att även med de olika tekniska ”lösningarna” kvarstår de grundläggande invändningarna orubbade: det innebär inget nytt skydd, eftersom kontrollmekanismerna i sig inte lär hitta något, om man inte redan vet VAR man ska spana. Och vet man det behövs naturligtvis inte ett så stort ingrepp. Historien visar också med all önskvärd tydlighet att teknisk spaning är ett utomordentligt trubbigt vapen att använda och fungerar bäst när det ”riktas in” i samband med annan underrättelseverksamhet.

Kränkningarna kvarstår också eftersom lagen inte gör åtskillnad mellan svenskar och andra samt att alla risker med ett omfattande avlyssningsengagemang finns kvar, om inte idag så i framtiden. Detta gäller även om man – för att bara ta ett exempel – tar fram tekniska lösningar för att separera ”svenska” IP-adresser från utländska IP-adresser. Ett förfarande som för övrigt ändå i grunden inte löser något eftersom svenskar naturligtvis också kan vara terrorister/brottslingar och det dessutom inte säkert går att veta om de ”svenska” IP-adresserna verkligen ”befolkas” av svenskar (sic!). Detta skulle också tvingas ske till mycket höga kostnader för skattebetalarna. Vi skall alltså betala vår egen övervakning. Det hela är så fullt av kryphål och brist på logiskt tänkande att ju längre resonemanget förs, desto snårigare blir det att hitta ut ur denna intrikata intellektuella labyrint. Dessutom; ska det vara någon effekt måste också material sparas, annars kan man inte följa upp spår och då är strukturen verkligen helt meningslöst.

Detta leder oss tillbaka till utgångspunkten och de tankar som på slutet av 1700-talet blev till en ganska solid grund för de demokratier vi har idag. Det är medborgarnas grundläggande väl och ve, med rättigheter och skyldigheter, som i slutändan bör styra över det politiska beslutsfattandet samt över vad våra beslutsfattare får och inte får göra. På både det principiella och det pragmatiska planet faller argumenten för FRA-lagen. Den starka reaktionen från så många olika håll och längs hela den politiska skalan ger ett högt betyg åt medborgarna i Sverige. Att, tämligen arrogant, låta påskina att detta beror på att samma medborgare ”inte förstår” ger ett lika lågt betyg åt de beslutsfattare som driver på lagen. Vi får se hur det slutar.

/Magnus Norell

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , ,

Länk till intressant.se

Integritet och civilkurage går hand i hand. – Gästblogg #6

En av de riktigt stora frågorna för var och en av oss är vår integritet.

Den som riktar attacker mot den, får vara beredd på motstånd. Man kan jämföra med civilcurage. Något som regeringsföreträdare paradoxalt nog efterfrågar och uppmuntrar till när det gäller att t ex vittna i domstol, vid mobbing i skolan för att se till att det inte får fortsätta etc.

Bristen på civilkurage är ofta omdiskuterad. Varför har vi en sådan debatt?

Det är inte civilkurage att manipulera

Den person som har en stark integritet jämför sina moraliska värderingar mot andras. Om dessa skiljer sig väsentligt åt, tar man avstånd. Hur man tar avstånd avgör om man klargör sin ståndpunkt eller om man på andra manipulativa sätt försöker att få fram sin ståndpunkt. Den senare har tillämpats vid omröstningen av FRA lagen. Det finns otaliga bevis för detta, media har dokumentation i överflöd, bloggar etc.

Att försöka slå mot en persons integritet med att göra denne till ett ting, är ett sätt att manipulera. T ex genom att ignorera personen, inte se den. Vanligt är att inte hälsa, titta bort eller t om byta sida på gatan om man möter denne. Allt är naturligtvis registrerat av båda parter. Det är bara det att båda får ägna energi åt situationen. När den trappas upp blir det bara värre.

Om inte någon griper in.

Torben Lecler

http://sv.wikipedia.org/wiki/Partipiska
http://sv.wikipedia.org/wiki/Civilkurage

Bra bok i ämnet;
Vardagens osynliga våld; Marie-France Hirigoyen
Översättning Åsa Moberg Natur o Kultur

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Länk till intressant.se

Per Garthon verifierar mobbing i riksdagen

Med anledning av Per Gahrtons debattartikel i Aftonbladet skriver Torben Lecler ytterligare en gästblogg här. Per Gahrton har suttit i Riksdagen för såväl Folkpartiet som för Miljöpartiet.

Parlamentarism betyder inte att regeringen skall styra utan hänsyn till riksdagen. Den partipiske- och jantelagsstorm som vällt fram över de borgerliga FRA-tvivlarna går långt utöver det som är normalt och legitimt i en fungerande parlamentarism.

Per Gahrton den 9 juli i Aftonbladet

Parlamentarism kan väl inte heller betyda att man ställer sig utanför sina egna stiftade lagar. Kan det vara så att politiker får skapa en egen gråzon för sig själva? Hur långt skall vi låta den politiska eliten ha egna regler som inte gäller i det övriga samhället?

Per Gahrton den 9 juli i Aftonbladet

Nu kommer naturligtvis ingen längre att ”skrika och hota” henne. I stället kommer hon att frysas ut tyst och systematiskt. Det kommer att märkas och kännas i fikarummen, i riksdagsrestaurangen och vid utnämningar till allehanda poster inom och utom partiet, till exempel statliga utredningar, som ständigt delas ut till ledamöterna.

Det här är just det som inte skall förekomma i det som betraktas som en arbetsplats. Varför håller regeringen tyst om detta? Det är en fråga om demokrati i sin grundval. Det här kan inte få fortsätta. Vem vågar säga emot – om partipiskorna viner och systematisk mobbning med bla utfrysning sker? Är detta riktigt har vi anledning till att allvarligt överväga vad det är för politiskt system vi har egentligen.

Torben Lecler

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Länk till intressant.se

Även äldre avlyssnas i nytt lagförslag – Samblogg #1

Tillägg till Lag (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m:
2b § Utrustning för upptagning av ljud och bild skall monteras i alla rum och anslutas till lämplig kommunal samverkanspunkt. Utrustningen ska monteras så att all väsentlig aktivitet i rummet omfattas av upptagningen.

Lagen innebär att staten ska ha övervakningskameror och mikrofoner i varje rum, i sovrummet, på toaletten, i styrelserummet, på tidningsredaktionen, på advokatkontoret, osv. Kamerorna och mikrofonerna är alltid aktiva, dygnet runt, året runt. Dessutom ska kostnaden bäras av fastighetsägaren.

Självklart har riksdagen, i sin vishet, begränsat lagen så att den information man samlar in från övervakningen inte ska innebära något intrång i integriteten för alla som har ”rent mjöl i påsen”, man ska ju bara spana efter ”yttre hot”. Man kanske ska spana lite åt SÄPO och polisen också, men det visste man inte när man röstade igenom lagen i riksdagen. Det är ju inte signalspaning man ska syssla med utan bara vanlig avlyssning. Kontrollinstanser kommer att läggas till i efterhand för att säkerställa att statsmakterna inte lyssnar kontinuerligt, utan bara då vissa mönster kan urskiljas. Exempel på detta är samtal om kanelbullar samtidigt som Allsång på Skansens signaturmelodi ljuder.

Radiotjänst i Kiruna välkomnar denna nya lagstiftning då den avsevärt förenklar möjligheten att hitta s.k. licensskolkare.

Fredrik Reinfeldt kommenterar, i Expressen den 5/7, en undersökning som visar att alliansen tappar yngre väljare och vinner äldre.

Min syn är att de nya moderaterna är ett ansvarsbärande parti, där det ska löna sig att arbeta och vara ordning och reda i statsfinanserna. Det är vuxna ansvarsbärande synsätt som kanske mer uppskattas av väljare som är lite mer etablerade i vuxenlivet

Är det kanske så att de äldre väljarna inte insett vidden av FRA-lagen? De yngre väljarna har en stor del av sina liv på Internet. Det är inte bara ett kommunikationsmedel utan samtidigt en social mötesplats, marknadsplats, debattforum, kärleksnäste, etc.

Detta är ett ironiskt (än så länge) inlägg i FRA-debatten av Erik Hultin och Niklas Forslund

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Länk till intressant.se

Från Knuff

Smågodis

Creeper
MediaCreeper

Twingly BlogRank
Politik bloggar

Reggad på Commo.se
Hämta Firefox!
Join the Blue Ribbon Online Free Speech Campaign
Temperaturen i Härnösand är just nu enligt temperatur.nu.