Om att ta åt sig äran i politiken.

En kort reflektion om FRA-skådespelet. Poltitik är ett lustigt spel där politikers egen agenda styr, och bara brottsstycken av sanningen kan anas av andra. Dessa brottsstycken visar dock i all sin glans upp en häpnadsväckande flexibilitet hos politikerna när det gäller den egna strävan efter makt, inflytande och att positionera sig på den politiska karriärstegen. Än mer komiskt blir det när personer utan egentlig insikt hyllar en sådan politiker.

Är det inte en liten aning komiskt att hitta minst två personer, som på något sätt har visat sitt stöd för FRA-lagen, som medlemmar i Facebook-gruppen ”Liberalt Nätverk för integritet”? Är du själv liberal och känner att integritetsfrågorna väger tungt så tycker jag gott att du kan ansluta dig också.

En annan charad är den där en politiker som röstade igenom FRA-lagen i efterhand äras av tredje person för sina insatser och sitt arbete mot integritetskränkning samt ödmjukt tackar för äran. Detta trots att personen mitt under brinnande debatt konstaterade att ”jag är så jäkla trött på FRA-frågan”.

Ja, jag vet vilka personer jag skriver om. Nej, jag har inte kommentaren inspelad eftersom jag inte har för vana att gå omkring med mikrofoner på mig. Nej, jag kommer varken nu eller sen att peka ut någon av dessa personer. Detta är min egen reflektion över hur det kan fungera i politikens värld, och jag är faktiskt inte ens förvånad.

Riksdagen är tyvärr full av folk som står i beroendeställning till andra personer i Riksdagen. Samtliga dessa (möjligen en för grov generalisering) drivs dessutom av att detta är deras jobb. Vissa drivs även helt naturligt av ren karriärslystnad. Det handlar med andra ord inte om att Riksdagen är full av idealister som vill oss alla väl. Hur man ska lösa detta vet jag faktiskt inte. Däremot så kan jag lugnt säga att OM någon skulle vilja se mig på en riksdagslista och OM jag där skulle få nog många kryss för att få en plats i Riksdagen så skulle jag acceptera detta under maximalt en mandatperiod. Det enda som skulle kunna förändra den principen vore om en mycket, mycket stor skara väljare kräver att jag ska stanna kvar där p.g.a. att mina insatser har uppskattats.

Fast oddsen för att jag ska bli insläppt från början är nog inte så överväldigande stora. 🙂

Andra bloggar om: , , , , ,

Länk till intressant.se

Integritetsvånda á la Centerpartiet

Dag läggs till dag och politiska skeenden förflyttas från aktualitet till historieböckerna. Är då ett förpassande av politiska skeenden till historieböckerna detsamma som att dessa blir glömda/förlåtna och inaktuella? Icke det minsta. Jag har under en lång period haft en tuff brottningsmatch med mig själv.

I den ena ringhörnan fanns ett jag som mådde (och mår) intensivt illa över hur Centerpartiet och de centerpartistiska riksdagsledamöterna går på tvärs mot alla de integritetsmässiga principer som man innan det senaste valet har stått upp för. Detta jag har även förvånats stort över hur olika riksdagsledamöter utan större egen vånda (som det verkar), i efterhand, har förklarat varför de valde att rösta tvärtemot vad de tidigare sagt sig stå för. Detta jag har även funderat över om makten verkligen ska kunna korrumpera så ytterligt illa som det verkar. En korruption som dessutom förklaras med att man måste både ditt och datt för att visa sig regeringsduglig. Därmed så skulle alltså ett totalt svek mot så många väljare plötsligt vara acceptabelt??? Jaget i denna ringhörna har även förundrats över att andelen gummi i riksdagsledamöters ryggrader kan vara så stor samtidigt som dessa ledamöter fortfarande står upp. I denna ringhörna finns stora mängder avsky för att man har sålt ut den personliga integriteten och för att man i så liten grad har lyckats prägla alliansen politik.

I den andra ringhörnan finns ett jag som jag egentligen tycker mycket bättre om. Det är ett jag som präglas av sunt bondförnuft, liberalism, tro på framtiden och en vilja att se Sverige utvecklas på ett positivt vis. De som känner mig vet nog precis vilket jag som åsyftas.

Den matchen är nu över (om inte domslutet överklagas och en ny match utlyses), och min slutsats är klar. Det fanns två tänkbara matchresultat. I det ena fallet så skulle jag helt enkelt vända allt som rör politik i allmänhet och Centerpartiet i synnerhet ryggen för att bara göra som den största delen av medborgarna gör. D.v.s. bara finna mig i beslut och överleva utifrån dessas återverkningar på min vardag. I det andra fallet så skulle jag både betala medlemsavgiften för 2009 och ta en fortsatt kamp för allt det som jag tror på, d.v.s. Centerpartiets partiprogram och manifest. Det blev det senare som till slut avgick med segern, men jag kan lova att det var ovisst fram tills matchklockan ringde.

Nu vet jag att Centerpartiet har ganska gott om pengar i skattkistan, varför mina luskronor knappast spelar någon roll i sammanhanget. Jag vill däremot ogärna se att just mina småslantar hamnar som någon form av bevis på stöd för annat än just partiprogrammet. Det handlar alltså inte om tilltro eller stöd till någon särskild person. Det handlar inte heller om att min medlemsavgift är ett stöd till vare sig Reinfeldt, Tolgfors eller någon annan. Jag stöder det partiprogram som stämman slagit fast samt vissa grundläggande värderingar som har yttrats med kraft i olika manifest. Det är det enda.

Tror jag då att jag har någon chans att påverka Centerpartiet? Tveksamt, men för allas vår rätt till ett privatliv och för alla som delar mina liberala tankar så anser jag att jag i alla fall ska försöka ett tag till. Eftersom jag inte har något reellt mandat eller inflytande så har jag valet att endera försöka skaffa mig detta alternativt att verka från utsidan av de inre cirklarna. Att ”skaffa sig” någon form av mandat är inte det lättaste, eftersom man då på sin fritid måste försöka utkämpa en kamp med etablerade yrkespolitiker som har både lön och medhjälpare.

Visst kan man fundera kring att starta en avdelning och annat, men detta kräver både tid och pengar. Tid är en bristvara och att spada ner ekonomiska medel i en kamp mot ett av de rikaste partierna verkar rätt korkat. Därför känns inte det som något riktigt alternativ heller.

Då återstår ett fåtal vägar. Min blogg är en av dessa. För vad det är värt så kan jag utkämpa fighten här, och det kommer jag att göra. CenterUppropet.se är en annan väg som är framkomlig, och denna stöps just nu om för en relansering inom kort. Här finns det ett antal idéer och tankar, och jag hoppas att vi kan få se deltagande från både traditionella centerpartister och från liberala yngre krafter. Blir det som jag hoppas så kan kanske ett litet gäng samlas kring CenterUppropet för att där föra fram sina tankar och värderingar inför öppen ridå. Centerpartiet består nämligen inte (samma sak gäller för alla partier) till största delen av medlemmarna. En än viktigare grupp är väljarna, och det är dessa som måste få komma till tals. Ung, gammal, kvinna eller man spelar ingen roll. Alla har vi varsin röst och detta måste höras.

Jag blir med andra ord kvar. Lite, lite äldre. Lite mer erfaren. Betydligt mer förbaskad, och kanske t.o.m. en liten aning obekväm. Må så ske!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Länk till intressant.se

It´s alive….. IT´S ALIVE!!!

Ja, tyst har det varit här ett tag nu. Det har varken berott på att jag varit nöjd med sakernas tillstånd eller att min tystnad varit till salu….. Anledningen är mycket enkel. Efter nästan två månaders heltidsarbete (utan lön) med motstånd mot FRA-lagen så var det högprioriterat att lägga tid och kraft på sådant som sätter mat på bordet. Företaget/jobbet har helt enkelt krävt min odelade uppmärksamhet. Det kravet är inte på något vis borta, utan den fina tillväxt vi har kommer att kräva tid och kraft även framöver.

Den totala tystnaden ska däremot brytas, och detta annonseras härmed.

Jag har medvetet låtit bloggens tagline ”Oberoende centerpartist….” stå kvar, och anledningen till det är nog tämligen uppenbar. Som det ser ut just nu så är såväl den del av Centerpartiet som är direkt involverad i att driva regeringsfrågor som den andra del som rimligen bör driva centerfrågor fullt upptagna med att visa hur regeringsdugliga vi inom alliansen är. Resultatet av detta enkelriktade arbetssätt är att Centerpartiet numera är ytterst profillöst, och det gläder mig föga. Jag stöder i allt väsentligt både partiprogrammet och fattade stämmobeslut, trots att jag ser att partiet för att visa på just denna ”regeringsduglighet” i mångt och mycket struntar i både partiprogram och stämmobesluten.

Partiet står alltså för en sak i en given fråga, bara för att kompromissa bort dessa ståndpunkter och därefter så dyker olika riksdagsledamöter upp i bloggar eller tidningar med en förklaring på varför de gjorde nästan tvärtemot vad de tidigare sagt sig stå för. Betänk nu att den platsen i riksdagsbänken innehas tack vare att väljarna yttrade som sin vilja att man ville se vissa resultat, snarare än att man i efterhand ville höra just sin representant förklara varför han/hon gjorde tvärtom.

Regeringsdugligheten då? Om man ingår en allians (och det kan man mycket väl göra) så är det väl ändå inte så att hela allianssamarbetet ska leda till att ett eller två av allianspartierna ska åka ut ur riksdagen. Inte i någon form av matematik kan man i efterhand skjutsa över de hundratusentals rösterna till något av de andra allianspartierna. Man har då enbart lyckats förminska antalet mandat från allianspartierna i riksdagen. Nå, man kanske kan göra det om man i god tid innan valet proklamerar att det ena eller det andra av partierna läggs ner och att man därefter räknas som medlem i något av de kvarvarande allianspartierna. Lite grann tvångsanslutning på gammalt LO-vis, alltså.

Om nu någon kommer på tanken att försöka skjutsa ihop de fyra allianspartierna på en lista och skapa ”Allianspartiet” så blir jag verkligen trött. Det föreslogs faktiskt inför förra valet, men tack och lov så stoppades den tanken. Jag är tämligen övertygad om att ett sådant grepp kan kosta tapp av än mer väljare än vad opinionsundersökningarna visar just nu, och med ett sådant snillegrepp så har man säkerligen i ivern att visa ”regeringsduglighet” garanterat att Sverige inte kommer att se en borgerlig regering igen under överskådlig tid. Vi ÄR fyra partier i alliansen, och vi behöver vara just fyra partier där.

Snart börjar valpropagerandet inför nästa val att trappas upp, och då kommer vi att få svara på varför och hur vi kunde kasta ut vissa hjärtefrågor med slaskvattnet snarare än att stå upp för våra principer. Jag är hemskt ledsen, men jag har svårt att besvara en sådan fråga på ett sätt som jag själv tycker låter vettigt.

Inom en allians ska man samarbeta och man behöver kunna kompromissa. Att däremot kompromissa i närapå varenda fråga så att inget parti, utom det ”regeringsbärande” partiet Moderaterna, kan hävda att de har åstadkommit något är fel sätt att kompromissa. Skit i ”kompromissandet” och satsa istället på ren handel med frågorna. Får Centerpartiet fullt ut igenom sin vilja i en fråga så ska det givetvis kosta att något annat parti får sin vilja igenom i någon annan fråga. Det är handel, och det föredrar åtminstone jag framför det grötkokande av kompromisser som vi hittills har sett.

Maud Olofsson kan just nu inte räknas fullt ut som centerpartist, eftersom hennes primära jobb är att företräda regeringen. Så fungerar det och så bör det fungera. Just därför så finns det annat folk som ska stiga fram och vara just centerpartister i hennes frånvaro. Så fungerar det tyvärr inte, trots att det borde fungera så. Med undantag för gräsrötterna så är större delen av det officiella centerpartiet enbart företrädare för regeringen, och när allmänheten ser detta så kan partiets fortsatta självständiga existens komma att ifrågasättas. Låt oss slippa uppleva ett sådant scenario, för så får det inte gå.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Länk till intressant.se