Hultins tankegång

Att Piratpartiet har engagerade medlemmar och driver viktiga frågor råder det inget tvivel om. Vad som däremot är lite nytt är att man roar sig med en smula huliganism, och att man dessutom fiffigt nog sett till att lämna sitt bomärke som bevis.

Centerpartiet i Härnösand har hyrt en lokal vid Stora Torget som fungerar som både central samlingspunkt och som valstuga. På grund av försenade fasadarbeten så skyms dock lokalen just nu av en byggnadsställning samt ett plank som ska förhindra folk från att klättra upp i ställningen.

På planket, direkt utanför vårt skyltfönster, sattes häromdagen 3 laminerade valaffischer samt två vanliga upp. Inte alldeles elegant, och definitivt inte lika bra som om vi hade haft skyltfönstret synligt. Det fungerar dock hjälpligt.

Nu har lokala piratpartister i Härnösand roat sig med en smula ”aktivism”. Under kvällen/natten så har man nämligen slitit ner/förstört två av de inplastade affischerna och av de två vanliga affischerna saknas spår. På den enda återstående, inplastade affischen har man sedan fäst två st. pirataffischer med texten ”Vi bygger kunskapssamhället”.

Om lokala piratpartister har tänkt att vi ska bedriva valrörelsen genom att riva ner alt. klistra över varandras affischer så har man problem. För det första så tror jag inte att man plockar några sympatier på det sättet och för det andra så antar jag att de etablerade riksdagspartierna har en större kassa som kan användas för att trycka fler och större affischer.

I detta ögonblick så vet vi dock så mycket som att lokala piratpartistiska aktivister i Härnösand har en del gemensamt med syndikalister, anarkister och andra trevliga aktivister. Snyggt jobbat! Vi får utgå ifrån att detta inte är ett utslag av rekommendationer från Piratpartiet.

Andra intressanta bloggar om: politik, samhälle, piratpartiet, val2010, val 2010, centerpartiet

Här ställer jag en smula krav på att du som läsare ska lägga tid på att läsa en kortare saga. Den är emellertid så belysande för vad socialism egentligen handlar om. Upphovsmannen till denna text är obekant för mig, men texten är så otroligt träffsäker.  Som illustration av ideologin bakom socialismen är det nästintill oslagbart. Låt sagan börja….

Socialistisk fördelningspolitik:

10 glada personer går ut för att äta middag tillsammans. Notan blir 1000 kr. Notan delas på samma sätt som skatt betalas:
- De första fyra (de fattigaste) betalar ingenting
- Den 5:e betalar 10 kr
- Den 6:e betalar 30 kr
- Den 7:e 70 kr
- Den 8:e 120 kr
- Den 9:e 180 kr
- Den 10:e personen (den rikaste) betalar 590 kr

De 10 personerna äter middag på restaurangen varje dag och är nöjda med uppgörelsen om 1000 kr. En dag säger restaurangägaren:
– ”Ni är trogna kunder så jag lämnar 200 kr rabatt på era middagar i fortsättningen”.

En middag för 10 personer kostar nu endast 800 kr och det är nu det händer grejer. Man vill fortfarande betala middagen såsom skatter betalas.
De första 4 påverkas inte. De får fortsätta äta gratis. Men hur ska de andra 6 göra? Hur ska de dela upp rabatten på 200 kr så att alla får sin del? De inser att 200 kr delat med 6 blir 33,33 kr. Drar de bort beloppet från varje persons andel får den 5:e och 6:e personen betalt för att äta.

Restaurangägaren föreslår att i rättvisans namn är det bättre att reducera varje persons nota proportionellt. Han räknar ut de belopp varje person skall betala. Resultatet blir att även den 5:e personen får äta gratis.
Den 6:e får betala 20 kr, den 7:e betalar 50 kr, den 8:e 90 kr, den 9:e 120 kr och den 10:e personen betalar 520 kr istället för tidigare 590 kr.

Alla får ett lägre pris än tidigare och nu får 5 personer äta gratis. Utanför restaurangen börjar de jämföra vad de sparat…
– Jag sparar bara en tia av rabattens 200 kr, börjar den 6:e personen. Han pekar på den 10:e och säger:
– Men han sparar 70 kr!

– Precis, jag tjänar bara en tia och det är orättvist att han får sju gånger så mycket som jag, säger den 5:e personen.

– Det är sant! Varför ska han få 70 kr tillbaka när jag bara får 20? De rika ska alltid ha det lite bättre, gormar den 7:e personen.

– Vänta ett tag! Skriker de 4 första som äter gratis varje dag.
– Vi får ingenting. Det här systemet utnyttjar de fattiga!

De 9 personerna skäller som hundar på den 10:e och kallar honom för allt möjligt och anklagar honom för att suga blodet ur de fattiga.

Nästa kväll kommer inte den 10:e personen till middagen. Skönt tycker de andra 9 och sätter sig ner för att äta. När notan sedan landar på bordet upptäcker de något väldigt märkligt:
Det fattas 520 Kr…

Andra intressanta bloggar om: politik, samhälle, socialism, riksdagsval, val 2010, rödgrön röra, kommunism, humor

Under innevarande mandatperiod håller ett visst agerande på att bli en riktigt röd tråd i det centerpartistiska lägret. Ett kompromissande utan ände i viktiga frågor har inträffat gång på gång.

Vi skulle värna den personliga integriteten, men vi kompromissade igenom FRA-lagen och IPRED. Detta trots ett icke oansenligt knakande i partiets fogar.

Vi har en lång, lång tradition av kärnkraftsmotstånd i partiet, men vi kompromissade bort huvuddelen av det motståndet ”för vår barns och barnbarns skull…”.

Förvisso så mötte Centerpartiet centralt oss FRA-motståndare för diskussioner, men dessa utmynnade tyvärr bara i som huvudsakligen kan kallas för en svag kosmetisk hinna av ”förbättringar”. Någon reell skillnad gjorde inte diskussionerna.

När det gäller energiuppgörelsen och den förlängda ”kärnkraftsparentesen” så drevs uppenbarligen frågan igenom utan någon som helst hänsyn till vad gräsrötterna ansåg om det hela. Detta visar sig tämligen tydligt idag, när frågetecken reses angående regeringens möjlighet att kunna lagstifta i frågan.

En gräsrotsrörelse kan svårligen styras från toppen, utan när det gäller en sådan organisation så må grässtrånas toppar hålla kontakten med marken endast via strånas rötter. Något annat fungerar inte. När gräsets topp inte längre har kontakt med rötterna så kan de driva fritt genom lufthavet, möjligen till en annan äng. Oundvikligt är dock att de till slut dalar till marken.

Mängder med kritik har uttalats mot partiets kompromissvilja när det gäller integritetsfrågorna och detsamma gäller energiuppgörelsen.

När det gäller FRA-lagen och debatten kring motionen om att riva upp denna så inträffade en mycket märklig locket-på-variant på partistämman. Detta ledde till att motionen inte gavs en riktig chans och den röstades följdaktligen ner.

Jag motionerade, med tanke på bl.a. energiuppgörelsen, om en förstärkning av vår interna demokrati. Den motionen hörsammades inte heller.

Oavsett vad jag själv (eller någon annan) tycker om energiuppgörelsen och det centerpartistiska stödet för denna så är denna åsikt av underordnad betydelse. Man KAN INTE ostraffat köra över en gräsrotsrörelse i en sådan hjärtefråga ostraffat. Det blir konsekvenser av sådant. Det är helt oundvikligt, och det kan knappast förändras av att man försöker utbilda medlemmarna/gräsrötterna i hur man argumenterar rätt. Det senare framstår snarast som respektlöst.

Vi som parti riskerar att få betala ett mycket, mycket högt pris för detta. Tyvärr så hamnar självklart annat som är positivt i skuggan, och därmed så blir problemet ännu större. En gräsrotsrörelse kan inte toppstyras.

Andra intressanta bloggar om: fra, integritet, övervakning, kärnkraft, ipred, centerpartiet, alliansen, regeringen, energiuppgörelsen, politik, samhälle

Mycket, mycket kort ska jag försöka förklara för den moderate riksdagskandidaten Anton Abele hur saker ligger till. Eller åtminstone hur de BÖR ligga till.

I en debattartikel på svt.se förfasar sig Abele över den makt som yttrandefriheten ger åt folket via bloggarna. Detta gör han samtidigt som han påpekar att han ju inte alls har något emot bloggarna. Artikeln är väldigt tunn till sitt innehåll, men den indikerar en inställning till frihetliga värderingar som är rätt skrämmande. Frågan är om den inställningen är enbart Abeles, eller om den faktiskt även delas av Moderaterna. Tyvärr så är jag en aning böjd att tro det senare, men jag kan förstås ha fel.

Abele ställer några (hypotetiska?) frågor i sin artikel, och jag tänkte vara tillmötesgående och förklara för honom hur det ligger till. Abele skriver:

”Var går gränserna? Vad är hot, kränkning eller förtal på Internet? Och framförallt, hur och till vem ska man vända sig till om man är drabbad?”

Som riksdagskandidat borde faktiskt Abele veta var gränserna går. Dessa finns nämligen i svensk lagstiftning, och däri kan han förkovra sig. När det gäller vad hot, kränkning eller förtal på internet så är det helt enkelt synonymt med hot, kränkning och förtal i vanliga livet. Om man drabbas ska man självklart vända sig till Polisen. Svårare än så är det inte.

Jag vet inte om Abeles frågor visar på en avgrundsdjup okunskap. eller om han har på sin agenda att skapa en särskild lagstiftning som reglerar vad som skrivs och uttrycks på internet. Om han syftar till det senare så är han alltså för införandet av ”nästan-yttrandefriheten” eller att avskaffa våra grundläggande friheter.

Möjligen är Abele ute på friarstråt gentemot en partiledning som delar hans inställning. I övrigt så måste nästan Abeles inlägg i debatten vara ungefär lika otaktiskt som Ella Bohlins val att göra snuset till en fråga i sin EU-kampanj. Troligen så ville hon verkligen INTE åka till Bryssel, och möjligen så är det så att Abele egentligen inte alls vill få en plats i riksdagen.

Andra intressanta bloggar om: internet, yttrandefrihet, demokrati, frihet, lagstiftning, integritet, politik, samhälle, moderaterna, anton abele

För en gång skull så ska jag gra något som jag i stort sett aldrig gör. Jag brukar alltid skriva och torgföra min egen åsikt (även om den delas av en hel del andra människor), men denna gång så tänker jag helt enkelt länka till två inlägg som är bland det mest tänkvärda jag läst på mycket länge. Dessa två inlägg (av två olika bloggare) borde vara obligatorisk läsning för såväl riksdagsledamöter som de som känner sig trygga med övervakningssamhället. Alltså uppmanar jag alla att först läsa Henrik Alexandersson och därefter Joshen på ”Enlig Min Humla”. Ingen av de två avslöjar något himlastormande nytt, men de skriver tämligen lågmält och mycket tänkvärt. Det berör mig mer än mycket annat jag har läst den senaste tiden.

Gör dig själv en tjänst och läs deras inlägg, och lägg sedan en stund på att tänka efter själv. Det kan hända att det känns lite jobbigt efteråt, men just den saken gör det så mycket viktigare att läsa och att sedan tänka själv.

Andra intressanta bloggar om: integritet, fra-lagen, övervakning, mänskliga rättigheter, politik, samhälle

Jag har några gånger skrivit här och varnat för att FRA-lagen och dess integritetskränkande efterföljare sannolikt kommer att rita om det politiska landskapet i Sverige. Detta kan ske på både gott och ont, men för alliansens del finns en klar möjlighet att vi pratar om en renodlad katastrof.

I dagens Aftonbladet presenteras Aftonbladet/United Minds väljarbarometer som är gjord nu under sommaren (inkl. Almedalsveckan). Nästan 2000 intervjuer ligger till grund för resultatet, som mycket väl kan vara en första reell signal om vartåt det barkar.

Två av alliansens fyra partier, Centerpartiet och KD, ligger enligt mätningen på gränsen till att åka ut ur riksdagen. Från riksdagsvalet till idag har alltså Centerpartiet gått från 7,8% till 4,5%. Detta rimmar ganska illa med de orealistiska målsättningar som kommer från partiledningen. Tredubblat väljarstöd? Hur i fridens namn ska det ske?

Samtidigt som detta sker så har både Sverigedemokraterna och Piratpartiet lyckats ta sig upp till gränsen för inträde i Riksdagen. Snacka om att den politiska kartan har ritats om i Sverige. Det finns ett stort antal tänkbara utvecklingar i allt detta, och man kan ju fråga sig vilket av dessa som är bra resp. vilket som är dåligt. I synnerhet så måste man fundera över vilket som är sannolikast.

Om både c och fp åker ur riksdagen så skulle alltså alliansen kanske nå ungefär 35% och den rödgröna röran skulle hamna på ca 48%. Om istället ett av dessa två partier åker ut så landar kanske alliansen på 40%. Om vi samtidigt antar att både Sverigedemokraterna och Piratpartiet kommer in i riksdagen så kan vi konstatera att det för alliansens del inte ens räcker med att samarbeta med båda dessa partier.

Går då detta att vända? Piratpartiet kommer med all säkerhet att få fortsatt mediautrymme under valåret. Nu i höst kan vi konstatera att FRA-spektaklet är på väg upp på agendan igen. Vi har dessutom ev. resultat vad gäller Stockholmsprogrammet som också kan bidra. Nästa vår har vi datalagringsdirektivet som också kommer att tynga alliansen. Rick Falkvinge har helt rätt när han säger ”Det är fantastiskt roligt! Men det är tråkigt att vi som parti behövs över huvud taget.” Sannolikt så kan alltså Piratpartiet växa ännu mer i väljarstöd under det närmaste året. Vi ska även ha i åtanke att deras väljarbas för var dag blir större i takt med att sympatisörer når en ålder som ger rösträtt.

Sverigedemokraterna då? Ja, de har hittills lyckats flyga under radarn på många vis när det gäller integritetsfrågorna, och de har en stor möjlighet att kunna knapra åt sig väljare allteftersom tiden går och de håller sig utanför fokus i vissa tunga frågor. Som det ser ut just nu så är tyvärr alliansen Sverigedemokraternas största chans på att kunna spela en reell roll i den svenska politiken. OM detta sker så skulle vi alltså kunna tvingas uppleva en Sverigedemokrat i regeringen. En sverigedemokrat på plats i en regering med alltmer utökade möjligheter för att avlyssna och kontrollera medborgarna. Smaka på den ett ögonblick.

En sak som vi ska ha klart för oss är att Centerpartiet MÅSTE börja agera och bedriva den egna politiken om vi inte ska bli ställda inför det faktum att partiets ledning har raderat oss från Riksdagen. Här räcker inte längre tal om att vi måste visa oss ”regeringsdugliga”. Vilken glädje har vi av att visa oss ”regeringsdugliga” om detta i sin tur leder till att vårt existensberättigande förminskas?

Lösningen på detta är INTE att krypa ihop med något annat parti, vare sig i praktiken eller på en gemensam valsedel. Lösningen på detta är INTE att fundera över hur vi ska kommunicera budskap bättre, eftersom allt färre faktiskt tror på oss. Den enda lösningen är faktiskt att börja AGERA. Endast genom handling kan vi visa att det som sägs är annat än ord. Tyvärr så har vi ett gigantiskt problem som har skapats av partiledningen. Den interna demokratin måste såklart styra, och i det fallet så har partiet drivit igenom ett beslut som i praktiken innebär att Centerpartiet är det enda parti som har ett stämmobeslut som innebär att partiet uttalat stöder FRA-lagen. FRA-lagen kan alltså endast rivas upp av partiet om man gör tvärtemot stämmobeslutet. Sällan har man skådat ett kraftigare exempel på att måla in sig i ett hörn i politiken. Det är i sanning beklämmande.

Lek nu med tanken att något av de andra allianspartierna kommer på tanken att backa när det gäller FRA-lagen (ja, jag vet att det är osannolikt), så kan man ju undra hur Centerpartiet då ska ställa sig. Den vindflöjeleffekt som då skulle uppstå måste vara absolut unik i svensk politik.

Två kommentarer till det hela är ganska anmärkningsvärda.

Per Schlingmann (m) lyckas hitta något positivt i allt detta.
– Man måste ta en sommarmätning med en nypa salt. Men att vi och alliansen går svagt framåt är positivt.

Lars Weinehall (c) indikerar förnekelse
– Det är ganska lågt. Vi jobbar utifrån att vi ska bli större. Men man ska vara skeptisk till undersökningar som görs på sommaren.

Jag finner verkligen inget större nöje i att gång efter annan få säga ”vad var det jag sa?”, men om inte Centerpartiet och övriga allianspartier börjar agera väldigt snart så blir det nog läge att säga så än en gång. Det är INTE roligt.

Andra intressanta bloggar om: politik, samhälle, opinion, centerpartiet, alliansen, piratpartiet, sverigedemokraterna, riksdagen, regeringen, integritet, övervakning

Det finns många saker som EU definitivt inte borde ägna sig åt. Jag kommer alldeles säkert att kunna hitta fler sådana saker, så därför får detta inlägg vara del ett i en ev. följetong.

Det är inte roligt om man har sålt smöret och tappat pengarna. Inte roligt och dessutom hemskt oturligt. När det gäller EU så har man i huvudsak otur när man tänker.

Det är nämligen så att Eu roar sig med att gödsla med skattepengar genom att fram till slutet av februari nästa år stödköpa smör och skummjölkspulver för ca 280 miljoner kronor. För dessa 280 miljoner kronor får man 31 000 ton smör och 50 000 ton skummjölkspulver. Vad ska man då göra med allt detta smör och skummjölkspulver? Det ska läggas på lager……

Varför ägnar man sig då åt sådant som detta? Det handlar om att undvika matbrist i Europa och det får effekten att priserna givetvis drivs uppåt. Det leder också till en överproduktion som alltså subventioneras statligt/överstatligt. Råder det hungersnöd i Europa resp. har det ens inträffat något sådant någonstans i Europa de senaste 10, 20 eller 30 åren?

EU borde väl finnas till gagn för marknadsekonomin snarare än att stå för en knasig variant av planekonomi. Så fel man kan ha. Sverige motsätter sig detta, men tvingas ändå leva med det.

E24.se

Andra intressanta bloggar om: politik, samhälle, jordbruk, eu, tokerier

Än en gång har Alex Schulman (samhällsdebattör???) försökt sig på att gnistra till och få mer ljus på sig själv. Denna gång genom att försöka sig på att framhäva sig själv och ”gammelmedia” på bloggosfärens bekostnad. Detta gör han i en debattartikel i Dagens Nyheter.

Vi bloggare ska förvisso ha ett ganska stort mått av självinsikt och inse att bloggosfären har en viss påverkan, men att denna påverkan i första hand gör sig gällande i en begränsad krets. Det kan däremot bli en rejäl rusch och en betydligt större påverkan när bloggar samverkar med ”gammelmedia”. I samband med olika intervjuer och i samtal med journalister så kan man lugnt konstatera att det är kombinationen fristående bloggar/gammelmedia som gemensamt kan driva samhällsdebatten.

Schulman inser tydligen inte det, utan han drar sin egen slutsats. Dels så generaliserar han grovt i sin artikel, och dels så baserar han vissa slutsatser på sådant som verkligen visar på hans egen okunskap om bloggosfären. Han menar bl.a. att bloggarna inte kan sätta agendan för de traditionella medierna, vilket bl.a. grundas på slutsatsen om att de mest lästa bloggarna enligt Bloggportalen ju i huvudsak är tonåriga tjejer som bloggar om mode. För det första så har alltså Schulman inte ens hittat till den bloggosfär som han säger sig skriva om. Kan någon ge karln en riktig karta? Kanske räcker det med att peka ut riktningen till Farmor Gun (ett lysande exempel på en påverkande bloggare som dessutom fullständigt ställer Alex slutsatser på skam) för att få karln att inse att han saknar perspektiv fullständigt.

Enligt Schulmans artikel finns det ca 60 000 aktiva bloggar i Sverige, vilket han anser vara ett marginellt antal. Utan övriga jämförelser, men med anledning av Schulmans tramsaktiga jämförelse med antalet glutenallergiker i Sverige så kan vi kanske jämföra 60 000 aktiva bloggar med 18 000 journalister.

Schulman avslutar sin artikel med meningen:

”I rädsla för att stöta sig säger ingen sanningen – att den svenska bloggosfären både är rakt igenom ointressant och fullständigt betydelselös.”

Här kommer min sanning som jag inte är rädd för att yttra, vare sig jag stöter mig med någon eller ej.

Bloggosfären är inte ens tillnärmelsevis lika ointressant och betydelselös som Alex Schulman.

Schulman har i alla fall lyckats än en gång med att skapa lite ”buzz” kring sin egen person, och det var ju sannolikt hans syfte med artikeln.

Andra intressanta bloggar om: bloggosfären, alex schulman, media, debattartikel, politik, samhälle, internet