Terrorister = Musikskapare = Grova brottslingar = USA = EU

Ja, med en sådan rubrik så kan man ju förvänta sig ett långt och djuplodande blogginlägg, och det blev nog lite längre än jag tänkt mig.

Egentligen så är förklaringen till rubriken mycket, mycket enkel och den kommer sig av mitt eget stillsamma funderande och TV-tittande under helgerna.

Vi har sett hur ett antal olika insatser från regeringen har utmynnat, och leder mot än fler, rent integritetskränkande åtgärder mot oss medborgare Bakom elände i stil med FRA-lagen hittar vi terrorister, USA och den amerikanska ledhunden EU. Bakom IPRED hittar vi musikskapare, USA och den amerikanska ledhunden EU. Här kan vi fortsätta med ACTA, datalagring och annat godis från de som vill inskränka vår frihet. Principen är dock densamma.

Kontentan blir att terroristerna successivt vinner när vår frihet avskaffas, ”musikskaparna” (vilka det nu är) vinner genom att de kan förfölja sina kunder ner i graven utan betänkligheter och slutligen så vinner de grova brottslingarna genom att det helt naturligt kommer att bli ganska fullt i domstolarna med upphovsrättsliga fall.

Leder allt detta till att vi får en tryggare tillvaro? Nix, vi får in fler hot mot oss medborgare i bilden. Smart!

Får vi snart se denna kamera utanför regeringskansliet?

Var kom mitt TV-tittande med i bilden då? Jo, på TV rullar i full karriär reklam för Status Quo – Greatest Hits, Enrique Iglesias – Greatest Hits och någon Absolut-skiva vol. 296. Inte mycket nytt som presenteras från ”musikskaparna” får man väl säga. Oh, by the way, jag har inte för avsikt att köpa någon av de skivorna. Jag tänker inte ens tanken på att ladda hem dom, så i mitt fall kan ”musikskaparna” slappna av. Faktum är att jag börjar fundera på när det senast släpptes en skiva som jag skulle kunnat tänka mig att köpa. Jag, en gång i tiden storkonsument av både vinyl och cd-skivor, kunde inte minnas när det senast släpptes en sådan skiva.

I övrigt så kan jag även konstatera att min DVD-spelare här hemma är trasig, men det bekymrar mig inte så särskilt mycket heller. Anledningen är detsamma som ovanstående men med tillägget att jag inte längre bryr mig om vilka filmer som släpps av en bransch som i mina ögon ruttnar inifrån. Om jag sen ska välja mellan att gå ut med min käresta och äta en fin middag, eller om vi ska gå på bio så väljer jag med lätthet middagen. Det kostar ju bra nära detsamma, och min käresta är klart mer underhållande.

Idag ringde Boxer och erbjöd mig en ny digitalbox med inspelningsmöjlighet för det facila priset av endast 1 krona. Ja, d.v.s. om jag utökade det nuvarande abonnemanget med ett tvillingkort som inte var en riktig tvilling. Det skulle bara kosta 79:-/månad i 24 månader. Fast…… vi har inte spelat in något från TV på flera, flera år. Varför skulle vi? Endera så dyker den där filmen upp i repris på samma (eller ngn annan) kanal inom kort, och då kan man ju se den….. om man har tid…. Den dagen TV styr så hårt så att jag måste spela in eländet så har jag ett alldeles på tok för innehållslöst liv, och då lär inte en digitalbox vara det viktigaste.

Så här ligger det till, trots att jag nog inte var riktigt medveten om det. Jag har helt enkelt vänt musik- och filmindustrin ryggen, varför de kan räkna bort den minskade intäkt som jag är upphov till genom min minskade konsumtion. På Magnatune.com har man faktiskt hittat en nästintill fantastisk affärsmodell, men där saknas än så länge musik som faller mig i smaken. Så snart vissa låtskrivare och artister i min smak lägger upp sig där så tror jag nog att jag blir musikkonsument igen. Musik- och filmindustrin i övrigt passar jag alltså helt på.

Tyvärr så leder allt pladdrande om att vi MÅSTE införa det ena efter det andra idiotiska EU-direktivet samt den brist på respekt för personlig integritet som uppenbarligen frodas inom EU i en liknande riktning. Jag har alltid varit pro-EU, men jag börjar sakta men säkert tveka alltmer. Med EU skapades uppenbarligen ett själgående byråkratiskt och köttätande monster som just nu gnager rejält på medborgarna ena arm och med lystna blickar mot våra strupar. Det är synd och skam på en grundidé som faktiskt borde ha kunnat bli så bra. Var det möjligen så att norrmännen denna gång var smartare än oss?

Nå, sammanhanget i rubriken? Allihopa delar de samma mål och vision och de har t.o.m. lyckats kränka oss vanliga medborgare ganska rejält. Likamedtecknen som finns där gör det p.g.a. att det är olika konstellationer som har skapat olika delar av denna sits. Det måste baske mig vara stopp med detta nu med det snaraste, och det innan begrepp som frihet definieras av någon annan än av oss själva.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , ,

Länk till intressant.se

Om att ta åt sig äran i politiken.

En kort reflektion om FRA-skådespelet. Poltitik är ett lustigt spel där politikers egen agenda styr, och bara brottsstycken av sanningen kan anas av andra. Dessa brottsstycken visar dock i all sin glans upp en häpnadsväckande flexibilitet hos politikerna när det gäller den egna strävan efter makt, inflytande och att positionera sig på den politiska karriärstegen. Än mer komiskt blir det när personer utan egentlig insikt hyllar en sådan politiker.

Är det inte en liten aning komiskt att hitta minst två personer, som på något sätt har visat sitt stöd för FRA-lagen, som medlemmar i Facebook-gruppen ”Liberalt Nätverk för integritet”? Är du själv liberal och känner att integritetsfrågorna väger tungt så tycker jag gott att du kan ansluta dig också.

En annan charad är den där en politiker som röstade igenom FRA-lagen i efterhand äras av tredje person för sina insatser och sitt arbete mot integritetskränkning samt ödmjukt tackar för äran. Detta trots att personen mitt under brinnande debatt konstaterade att ”jag är så jäkla trött på FRA-frågan”.

Ja, jag vet vilka personer jag skriver om. Nej, jag har inte kommentaren inspelad eftersom jag inte har för vana att gå omkring med mikrofoner på mig. Nej, jag kommer varken nu eller sen att peka ut någon av dessa personer. Detta är min egen reflektion över hur det kan fungera i politikens värld, och jag är faktiskt inte ens förvånad.

Riksdagen är tyvärr full av folk som står i beroendeställning till andra personer i Riksdagen. Samtliga dessa (möjligen en för grov generalisering) drivs dessutom av att detta är deras jobb. Vissa drivs även helt naturligt av ren karriärslystnad. Det handlar med andra ord inte om att Riksdagen är full av idealister som vill oss alla väl. Hur man ska lösa detta vet jag faktiskt inte. Däremot så kan jag lugnt säga att OM någon skulle vilja se mig på en riksdagslista och OM jag där skulle få nog många kryss för att få en plats i Riksdagen så skulle jag acceptera detta under maximalt en mandatperiod. Det enda som skulle kunna förändra den principen vore om en mycket, mycket stor skara väljare kräver att jag ska stanna kvar där p.g.a. att mina insatser har uppskattats.

Fast oddsen för att jag ska bli insläppt från början är nog inte så överväldigande stora. 🙂

Andra bloggar om: , , , , ,

Länk till intressant.se