Här följer en gästbloggning av Magnus Norell, fil dr, forskare vid Försvarets forskningsinstitut (FOI).
– – – –
“We the People….”
….“That to secure these rights, Governments are instituted among Men, deriving their just powers from the consent of the governed.”
Meningarna ovan kommer från två dokument som berör grundläggande premisser för hur demokratier fungerar och struktureras. De första orden är från ingressen till den amerikanska konstitutionen och i all sin enkelhet belyser de det faktum att det är ”vi, folket” som är grunden för all demokratisk statsbyggnad. Detta är en av de finaste frukterna av upplysningens idévärld och ett exempel på hur dessa idéer aktivt förts vidare i en levande grundlag. Något som understryks än mer av det andra citatet. Det kommer från det andra stycket i den amerikanska självständighetsdeklarationen och är, även detta, en påminnelse – en självklar sådan – att i demokratier är det enskilda människor som utgör grundstenarna i samhällsbygget, samt att dessa människor har en mängd rättigheter (och skyldigheter) som inte får missbrukas eller åsidosättas, i varje fall inte utan riktigt goda skäl.
Båda dessa dokument utgår från att just ”vi, folket” förutsätts vara både förnuftiga och tillräckligt insatta i frågor för att kunna fatta beslut, även i svåra och komplicerade frågor.
Dessa resonemang leder så in på en av de två huvudfrågor kring vilka FRA-debatten kretsat under månaderna som gått sedan omröstningen i juni, nämligen de principiella invändningarna mot lagen. Dessa invändningar är av både juridisk och politisk karaktär. Vad gäller de många juridiska invändningarna (som redan lett till en anmälan till Europadomstolen) hänvisar jag till de jurister som föredömligt artikulerat denna kritik. Några exempel är Clarence Crafoord (vid Centrum för Rättvisa) och förre SÄPO-chefen Anders Eriksson. Dessa argument väger naturligtvis tungt och det är märkligt att inte dessa, rätt självklara, lätt förutsedda problem beaktades innan lagen lades fram för omröstning.
De politisk-principiella argumenten mot lagen är också tunga. Dessa principiella invändningar har riktat in sig på ingreppen i medborgarnas privata sfärer – oavsett om det gäller e-post, sms eller annan elektronisk trafik – samt de övergrepp som den massavlyssning det är frågan om utgör (för mer om definition av massavlyssning; se t.ex. Mark Klamberg: FRA är massavlyssning) Möjligen kan jag anse att dessa för demokratin så viktiga argument lite väl lätthänt viftas bort av lagens förespråkare.
Det är värt att understryka att det är frågan om brott mot vår egen grundlag, europakonventionen om de mänskliga rättigheterna samt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. De ingrepp som är tillåtna i dessa rättigheter förutsätter antingen brottsmisstanke – vilket naturligtvis kan vara svårt när det gäller underrättelseverksamhet – krigstillstånd eller annat allvarligt yttre hot. Men inga argument att det skulle råda någon form av ytterligt svår hotbild har presterats av förespråkarna. Detta för oss in på den andra huvudfrågan kring vilken debatten rört sig, nämligen den om hur effektiv denna lag kan anses bli med hänsyn till det förespråkarna säger att den ska göra; skydda mot ”yttre hot”.
Om vi för en stund bortser från bristen på sådana hot och accepterar att de finns kan man konstatera att mandatet för FRA:s inriktning är mycket bred. Som dessa yttre hot beskrivs i propositionen (sid. 17 och 36 t.ex.) omfattar det allt från internationell terrorism, över miljöhot till IT-beroende och försörjningskriser. Här inställer sig en rad utmaningar för FRA att, ska vi säga, ”fokusera verksamheten”. Detta ska hanteras genom att regeringen anger prioritetsinriktning, därefter tas det fram ”filter” för att komma åt det som är av intresse. I debatten har FRA hävdat att dessa filter främst ska vara av teknisk art, alltså tekniska parametrar som t.ex. e-postadresser, telefonnummer eller kemiska formler. Inget hindrar dock att personuppgifter som t.ex. namn, etnisk tillhörighet samt religiösa och politiska åsikter också används. Detta framgår av lagtexten. Enligt proposition sägs det vidare att utformningen av dessa sökbegrepp betraktas som en praktisk fråga för FRA att lösa. Huruvida detta kommer att ändras eller inte återstår att se. Men det är viktigt att komma ihåg att för att någon utanförstående, den ”domstolsliknande nämnd” som det talas om t.ex., ska kunna ha en vettig åsikt om dessa sökbegrepp/filter krävs det en bakgrundskunskap som det i praktiken är omöjligt att ha utan stor och flerårig insikt i just underrättelsefrågor.
Låt oss också hålla i minnet att det ska ske i ljuset av att det unika i FRA-lagen är att den möjliggör konstant övervakning av kommunikation, samt att den utgör en kraftig utökning av FRA:s mandat eftersom all kabeltrafik som korsar landet, potentiellt, överförs till FRA. Detta skall ske via de s.k. portaler som operatörerna skall skicka trafiken till.
Kan detta fungera som ett skydd mot en i sanning ganska hemsk omvärld, om man får tro FRA och regeringen? För det första: som organ för att kunna kontrollera medborgarna är detta instrument varje illasinnad regerings ”våta dröm”. Därmed absolut inte sagt att denna regering är illasinnad eller att FRA inte har ”rent mjöl i sin påse”. Tvärtom, förespråkarna menar säkert väl men icke förty, denna lag ger myndigheterna en laglig möjlighet att penetrera medborgarna på ett sätt som inte funnits förut. Det är en långsiktig potentiell risk med lagen; vi vet av erfarenhet att all sådan kraftigt utökad avlyssning och övervakning lätt kan leda till både läckage och missbruk och detta på bekostnad av människors rättssäkerhet och integritet.
Som spionverktyg (och FRA bedriver även spionverksamhet) kan det kanske också fungera; jag har inga problem med det. Spioneri förekommer överallt och Sverige bör självklart också ha möjlighet att avlyssna främmande makt. Återigen är det regeringen som bestämmer inriktning.
Så var det då övriga frågor om det finns yttre hot. Terrorism, som jag vågar påstå att jag kan en hel del om, kan, som ett sätt bland flera, bekämpas med avlyssning. Men för att vara effektiv måste den riktas in. Du bör veta mot vem (eller vilka om det rör sig om t.ex. en terroristcell) du ska spana mot. Det förekommer redan idag, så av det skälet behövs ingen sådan här lag. Om man nu vill ha ett explicit tillstånd att spana i kabel (vilket alltså redan förekommer) kan man naturligtvis med lätthet skriva in det i de lagar och förordningar som idag styr verksamheten. Men det måste finnas reella skäl och tydliga mål för att det ska bli effektivt. Annars riskerar det att bli någon form av ”låt-oss-kolla-om-det-finns-något-farligt-där-ute” verksamhet. Och om det nu finns några sådana verkligt tydliga hotbilder ”därute” vore det väl klädsamt om regeringen åtminstone antydde hur de ser ut?
När detta skrivs har debatten inträtt i ett skede som i mångt och mycket handlar om diverse tekniska lösningar för att komma tillrätta med lagens otydligheter och, faktiskt, rena olagligheterna. Och jag tror att det är precis där som förespråkarna vill ha debatten; att handla om tekniska ”lösningar” i stället för de mycket svårare principiella frågorna.
Så hur blev det så här? Jag tror två olika ”ideologiska skolor” möts här; Dels den ”svenska modellen” med samsyn, samförstånd och undvikande av konflikter. Dvs. inget är helt ”dåligt” utan det går alltid att kompromissa. För att göra det undviker man de riktigt svåra frågorna som t.ex. kränkningar och omotiverad spaning på stora mängder människor. Hit tror jag de flesta riksdagsledamöter hör. Detta förklarar även det i sig ganska obehagliga faktum att Riksdagen i ett av de fredligaste länderna i Europa, med enkel majoritet dessutom, åsidosatt sin egen grundlag som faktiskt förbjuder det allmänna att undersöka ”brev eller annan förtrolig försändelse” eller att avlyssna ”telefonsamtal eller annan förtroligt meddelande”.
Den andra ideologiska skolan är en ibland naiv syn på vad man kan göra tekniskt. Dvs. ”vi kan göra detta och därför är det bra att vi gör det”. Begreppet ”teknikneutral lagstiftning” passar som illustration till vad jag menar. En övertro på att tekniska innovationer kan leda till fantastiska genombrott.
Oförmågan hos båda dess ideologiska inriktningar att förstå reaktionerna på FRA-lagen är betecknande, men alls inte oväntade. Företrädare för båda dessa ideologiska inriktningar har reagerat på motståndet med att ”folk har inte förstått” och måste därför lugnas/övertygas/upplysas. Att det till mycket stor del är tvärtom: människor förstår visst vad det är frågan om, och det är DÄRFÖR man reagerar, finns inte med i tankeapparaten.
Till syvende og sidst är det ju också så att även med de olika tekniska ”lösningarna” kvarstår de grundläggande invändningarna orubbade: det innebär inget nytt skydd, eftersom kontrollmekanismerna i sig inte lär hitta något, om man inte redan vet VAR man ska spana. Och vet man det behövs naturligtvis inte ett så stort ingrepp. Historien visar också med all önskvärd tydlighet att teknisk spaning är ett utomordentligt trubbigt vapen att använda och fungerar bäst när det ”riktas in” i samband med annan underrättelseverksamhet.
Kränkningarna kvarstår också eftersom lagen inte gör åtskillnad mellan svenskar och andra samt att alla risker med ett omfattande avlyssningsengagemang finns kvar, om inte idag så i framtiden. Detta gäller även om man – för att bara ta ett exempel – tar fram tekniska lösningar för att separera ”svenska” IP-adresser från utländska IP-adresser. Ett förfarande som för övrigt ändå i grunden inte löser något eftersom svenskar naturligtvis också kan vara terrorister/brottslingar och det dessutom inte säkert går att veta om de ”svenska” IP-adresserna verkligen ”befolkas” av svenskar (sic!). Detta skulle också tvingas ske till mycket höga kostnader för skattebetalarna. Vi skall alltså betala vår egen övervakning. Det hela är så fullt av kryphål och brist på logiskt tänkande att ju längre resonemanget förs, desto snårigare blir det att hitta ut ur denna intrikata intellektuella labyrint. Dessutom; ska det vara någon effekt måste också material sparas, annars kan man inte följa upp spår och då är strukturen verkligen helt meningslöst.
Detta leder oss tillbaka till utgångspunkten och de tankar som på slutet av 1700-talet blev till en ganska solid grund för de demokratier vi har idag. Det är medborgarnas grundläggande väl och ve, med rättigheter och skyldigheter, som i slutändan bör styra över det politiska beslutsfattandet samt över vad våra beslutsfattare får och inte får göra. På både det principiella och det pragmatiska planet faller argumenten för FRA-lagen. Den starka reaktionen från så många olika håll och längs hela den politiska skalan ger ett högt betyg åt medborgarna i Sverige. Att, tämligen arrogant, låta påskina att detta beror på att samma medborgare ”inte förstår” ger ett lika lågt betyg åt de beslutsfattare som driver på lagen. Vi får se hur det slutar.
/Magnus Norell
Andra bloggar om: fra, fra-lagen, integritet, centerpartiet, 1984, lex orwell, avlyssning, demokrati, politik, samhälle, odenbergsamhället, bodströmsamhället, integritetsintrång, moderaterna, tolgfors, åkesson
Länk till intressant.se
